Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VIII. Scener ur klosterlifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I denna afsikt förordnade han:
»Munkarna skola af hålla sig från dryckenskap och fråsseri,
emedan de genom dessa laster merendels retas till otukt. Ty
vi hafva fått veta, att man i klostren på bar gärning öfverraskat
många i otukt och orenlighet. Nunnorna tillåtas inte att gå
ur klostren och drifva omkring; de få icke öfverlämna sig åt
otukt och dryckenskap och ingen mansperson må äga inträde
i deras kloster. Kanikerna skola icke vara begifna på skändlig
vinningslystnad, icke vara bolare, tjufvar, mördare, röfvare eller
fyllbultar och icke föra en klandervärd lefnad».
Beklagligen förde biskoparne, under hvilkas uppsikt klostren
stodo, själfva icke någon särdeles from lefnad. De andligas
sedeslöshet och ogudaktighet så inom som utom klostren grepo
alltmer och mer omkring sig, hur mycket Carl den store och
hans efterträdare än utfärdade stränga förordningar däremot.
»Förödelsens styggelse härskade i templet», säger kardinal
Baronius, en bland den tidens hufvudstöd för den katolska
kyrkan; »aldrig var Petri lilla skepp så nära sin undergång
som i det tionde seklet».
Enligt en annan katolsk författares eget medgifvande såg
man mycket ofta många och fruktansvärda missfoster icke
allenast bland biskoparna och abboterna utan äfven på själfva
den apostoliska stolen. Större delen af kyrkornas föreståndare
liknade mera vargar an herdar; och munkarna kände knappt
till namnet de regler, efter hvilka de borde rätta sitt lefverne.
Tid efter annan gjordes väl försök att återinföra den gamla,
stränga klosterdisciplinen, och här och där lyckades det äfven
att sätta någon gräns för dessa förargelser.
Men dessa reformer hade vanligen ingen varaktighet.
Under flere århundraden voro de arbetsamma, måttliga
och sedliga munkarnas forna boningar nästan öfverallt lättjans,
fråsseriets och de tygellösa begärens bostäder. De andäktiga
rika hade af aktning och beundran för munkarnas fromhet och
berömvärda vandel fordom testamenterat en del af sina
förmögenheter till klostren; men äfven detta hade gjort munkarna
efterlåtna, tröga, vällustiga och giriga samt störtat dem i de
ohyggligaste laster. De beständiga tvistigheterna mellan påfvar
och kejsare, hvarvid en del kloster höllo med det ena partiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
