Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XII. Skogstorpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma dag, som de i föregående kapitlet omtalade hän-
delserna tilldrogo sig på slottet Zauberfels, satt mor Karin vid
sländan i sin stuga, då Annchen kom in med en knippa skära
rosor, hvilka hon tagit från en i stugans närhet blommande
rosenbuske.
– Se, hvilka vackra blommor jag plockat, mor, sade hon
och slog vatten i en bägare samt satte blommorna i densamma
och ställde den på bordet. - Så härlig sommaren ändå är!
tillade hon.
- Ja, gläd dig mitt stackars barn, så länge sommaren
varar, sade mor Karin under en halfkväfd suck. Dess fröjd
är kort, snart förblekna rosornas vackra blad och endast tornet
öfvervintrar.
- Min goda mor, sade det älskliga barnet, du har dock
mången gång sagt mig, att, om jorden än härjas af höstens
stormar och om himmeln döljes af dystra skyar, en ljuflig lust-
gård dock alltid blomstrar i det godas sinne.
- Så är det också, mitt barn. - Dock, ditt sinne är
vekt och många stider har den fattige att kämpa ut. Då
världen lik en girig och hård husbonde pockar på sin rätt och
den arme, som dignar under bördan af hårda plikter, träffas af
gisslet och gäckas af grymma hånskratt, då går det en frost-
natt öfver lifvets trädgård. Väl kunna många vårar blomstra
sedan, men härjarens spår förmå de likväl icke att dölja.
- Du talar så dystert, mor.
- Ja, tung och dyster är den fattiges lott I - Hvad blir
ditt öde en gång, min veka flicka, när jag lägges ned i jorden
att sofva.
- Tala inte så, mor!
- Ja, så tänker jag så mången gång, och djupt det svider då
i mitt hjärta - - - Gud i himmelen tillgif mig min skuld!
fortsatte hon nästan talande för sig själf och gömde sitt ansikte
i händerna.
Annchen slog sina armar om hennes hals, smekte henne
och sade:
- Goda moder, sörj inte; det är synd att sörja så djupt,
som du gör. - Hur oändligt mycket har jag inte att tacka
dig för. - Du har låtit mig lära långt mera än andra af mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
