Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIII. Klosterrofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Vi dela i det hänseendet, liksom i allt annat, samma
tycke, broder, sade Carl.
De hade nu hunnit fram till den höga och långsträckta
mur, hvilken omgaf klostrets vidlyftiga trädgård.
De båda ryttarskarorna skulle just skiljas från hvarandra,
då det blixtrade till bland det täta buskaget, hvilket växte
utmed klostrets trädgårdsmur. - Blixten följdes af en knall,
flera blixtar och knallar följde derpå, h var jämte en trupp
papistiska soldater, betydligt öfverlägsna i antal Helges och Carls
sammanslagna skara, störtade fram ur buskaget och omringade
de svenska ryttarna liksom med en mur af järn.
Men Helge Stål och Carl Frisk voro ej män att leka
med och deras ryttare liknade fullkomligt sina befälhafvare i
mod och oförvägenhet.
Pistoler knallade, svärden klingade, rop och gny hördes
från det dammoln, hvilket drefs upp genom striden, och ur
hvilket det blixtrade.
De svenska ryttarna gåfvo inte vika. Hellre dö än fly!
var deras valspråk och det visade de sig äfven hålla i helgd.
De voro oöfvervinneliga.
Sannolikt är dock, att de till slut blifvit uttröttade och
därigenom besegrade, om inte hjälp kommit.
Löjtnant Werner med sina tyskar hade inte hunnit af
den vidsträckta slätten nedanför Zauberfels, då anfallet på
småländingarna skedde.
Han såg, hur det blixtrade och hörde gnyet från klostret
samt förstod däraf, att svenskarna råkat i strid.
- Måhända de behöfva hjälp, tänkte han och befallde
sin trupp att vända, hvarefter han och hans män släppte
hästarna lösa tyglar, höggo sporrarna in i djurens sidor och
redo på detta sätt mot den plats, där tumultet ännu varade.
Papisterna, hvitka fått stor respekt för svenskarne i
allmänhet och nu inte kunde undgå att beundra den illa ansatta
truppens oförskräckthet, märkte snart den annalkande truppstyrkan
och igenkände den såsom tillhörande protestantiska
unionen.
De började då svikta, men höllo dock ut, till dess de
funno, att ännu flera trupper nalkades. - Ett kompani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
