Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XV. Förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försiktigt. Stundom stannade de lyssnande och fortsatte därefter
sin smygande gång.
Dessa båda båda män voro soldaterna Rapp och Hurtig,
hvilka sammansvurit sig för att afslöja kapten von Creutz,
hvilken de om aftonen sett gå ur lägret och på en omväg smugit
sig in i skogen, hvilket de äfven gjorde, och honom ovetande,
följde de honom på afstånd.
- Hitåt tyckte jag, att han smög sig, sade Rapp hviskande.
- Smyg dig sakta dit åt sidan och speja noga efter, om du
kan se någon skymt af honom. Lägg örat intill marken och
lyss om du inte du hör några steg. Men laga, att han inte
får sikte på dig.
Hurtig gick försiktigt längre in i skogen och försvann
bland trädstammarne, under det att Rapp satte sig ned på en
sten för att på sitt håll hålla utkik.
Dystra tankar bemäktigade sig honom, där han satt.
- Aldrig förr har jag varit på dylik jakt, sade han till
sig själf. Och långt hellre står jag öga mot öga med fienden
och växlar hugg, ty det är då ärligt spel åtminstone. - Men
att midt i natten gå här och lura i skogen lik en tjuf, som,
rymt, det förefaller mig just hemskt och styggt. - Jag räds
lika mycket för att bli upptäckt, som för att förlora villebrådets
spår . . . Den fördömde kaptenen! Han skall inte undgå
mig . . . Aldrig förut har jag väl träffat värre karl att kunna
fresta folk. Fördöme mig var det inte nära på, att jag tyckte,
att han hade mig fast, när jag låtsades antaga hans anbud. -
Och likväl ställde han sig så slugt, att jag inte fick minsta
reda på hans egna tankar! - Men vänta litet! Jag skall med
Guds hjälp reda ut den här härfvan . . . Jag kan just undra,
hur långt han ämnar sig och hvad han ämnar företaga sig så
här djupt inne i skogen vid midnattstid. - Ett skurkstreck
har han i sinnet, det förstår jag; men hvilket?
Han lyssnade och grep hårdare om bössan. Det hördes
steg. Han hukade sig ned, men reste sig straxt åter, då han
märkte, att det var Hurtig, som kom tillbaka.
- Nå, märkte du något? frågade han.
*- Nej, allt är tyst. Blott då och då hördes liksom här
korpens hesa skrän och ugglornas klävitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
