Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVII. Förrädarens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 228 -
- Inte ser hon elak ut heller, tillade han för sig själf,
men hin törs lita på kvinnornas milda blickar och fagra miner!
Han kom öfverens med sig själf, att hon helt visst hade
gjort något mycket illa, ty i annat fall kunde han inte förstå,"
hvarför kaptenen gifvit honom så sträng befallning att inte
blott vakta öfver henne, så att hon inte skulle kunna fly, utan
äfven att gifva akt på henne på annat sätt och ej tillåta henne
att tala vid någon människa med undantag af Wappu, som
kaptenen äfven köpt.
Wappu hade emellertid inte mycket brytt sig om den
stackars fången, men i stället pratat desto mera med vaktkarlen,
hvilken emellertid nu i flera timmar varit öfverlämnad åt sin
ensamhet, alldenstund han skickat bort finngumman för att
köpa sig mat och hon sedan inte hade kommit tillbaka.
Man får inte förunda sig öfver, att han var illa till mods;
ty utom det att det var mycket tråkigt att vakta där i ensam-
heten vid stugan, var han hungrig och längtade äfven efter en
styrkande dryck, som han åt Wappu uppdragit att köpa sig.
Han klagade också för sig själf:
- Hvad Wappu dröjeri - Halfva dagen har jag nu suttit
här ensam och inte fatt till bästa så mycket som de flugor fått,
hvilka ätit på mig. Säkert har zigenerskan supit sig full af
brännvinet, som jag skickade henne att köpa mig tillsammans
med maten. - Förbannadt! Det börjar tynga på ögonlocken.
Jag måste gå och se efter om den satans käringen inte syns
till i skogen ännu!
Han steg upp och gick ett litet stycke in i skogen, dock
ej så långt, att han ej hade stugan inom synhåll, och spejade
åt det håll, hvarifrån han väntade zigenerskan, som hon kallades.
Men hon hördes ej af och sågs ännu mindre till.
Det led mot aftonen. Skuggorna blefvo allt längre och
fåglarnes sånger tystnade, det blef så tyst och stilla i skogen.
Ej långt från Wappus stuga satt en ung bondgosse och
hvilade sig. Han såg trött ut, men en underlig glans strålade
likväl ut från hans vackra ögon. Och hans fina kinder skvall-
rade om vekhet och mildhet, som ej plägar vara fullt förenlig
med en gosses utseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
