Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXIII. Pokalklang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han söker mig men ej kunnat träffa mig, jag nu själf är här
för att visa honom vägen till mitt slott, h var jämte jag lofvar
att traktera honom vida bättre, än han ämnat traktera mig!
- Sedan han sagt detta, vände han om hästen och,
för att tillkännagifva sitt förakt för sina förföljare, sköt ett
skott i luften samt red bort i fullt sporrsträck.
- När Caspar Rauber fick höra talas om detta öfverdåd,
kastade han sig genast i sadeln och skyndade sig efter den
flyende, åtföljd af sina snabbaste ryttare.
- Lueger hade visserligen fått ett långt försprång, men
hästhofvarnas dån förrådde likväl, åt hvilket håll den flyende
tagit vägen, och oförmodadt blefvo förföljarne varse en borg,
liggande på krönet af en klippa midt i vilda skogen.
- Nedanför detta bergslott stodo några enstaka kojor
eller skjul, under hvilka den betande boskapen kunde taga
sin tillflykt vid storm och oväder.
- Dessa skjul lät Caspar genast antända samt dref bort
boskapen. - Något mera kunde han för tillfället inte göra
och när han vändt sina blickar mot röfvarnästet, hvilket, likt
ett örnbo, låg högst på den otillgängliga klippan, uppgaf han
allt hopp om en lycklig utgång af sitt företag.
- Han lägrade sig emellertid där och inberättade till
kejsaren, hur borgen var belägen, tilläggande, att blott en enda
smal gångstig, inhuggen i berget, ledde upp till borgen och
var så beskaffad, att en ensam man med möda kunde klättra
upp för den; hvarför också en enda man, som stod på höjden,
kunde slå en stor folkhop tillbaka.
- Kejsaren befallde Caspar Rauber att taga ännu mera
manskap och omgifva klippan på alla sidor, så att Erasmus
ej skulle knnna komma undan utan tvingas att gifva sig af
hungersnöd.
- Den kejserliga befallningen blef pimktligen efterföljd.
Likväl tycktes dessa åtgöranden icke injaga någon fruktan hos
den belägrade, utan Lueger fortfor att gäcka de belägrande;
ty då fastlagen ingick år 1484, ropade han ned till dem och
bjöd dem samtliga till sig som sina gäster: »Jag skulle rätt
gärna vilja komma ned till er», sade han; »men jag tycker
mig finna, att I ej hafven något att äta; därför, om I ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
