Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXX. Barnet, som förde sin gudfader in i himmeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap. XXX.
Barnet, som förde sin gudfader in i himmeln.
När konung Gustaf Adolf denna afton hade gått till hvila,
frågade Fridolf, om hans majestät befallde, att han skulle
sjunga till mandolinen.
Det ville konungen och lifpagen sjöng en vacker
aftonpsalm, till hvilken konungen med andakt och välbehag
lyssnade.
Sömnen flydde emellertid från konungens läger. Han
kastade sig af och an på sin bädd och blef allt mer och mer
vaken och orolig.
— Fridolf! sade han efter en stund.
— Ers majestät! svarade lifpagen och sprang upp från den
madrass, på hvilken han hvilade innanför dörrtröskeln.
— Du sofver inte?
— Nej, ers majestät, illa skulle jag sköta min plats, om
jag skulle sofva, då jag skall vaka.
— Du är en god yngling, Fridolf, och jag skall inte
glömma att löna din tillgifvenhet, om den högste behagar låta
mig lefva.
— Ers majestät!
— Jag får ingen ro; tala eller sjung, mitt barn, jag lider
af denna tystnad, som ökar min oro.
— Ers majestät, jag kan en legend från min hemort;
tilllåter ers majestät att jag berättar densamma?
— Hvad heter den legenden?
— Barnet, som förde sin gudfader in i himmeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
