Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXI. Svältkriget vid Nürnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– \JLQ –.
son von Landek, hvarigenom han lade grunden till sina betyd-
liga rikedomar, ty hans maka dog inbm kort och efterlämnade
åt honom hela sin förmögenhet, hvartill kommo fjorton gods
i Mähren, hvilka hans morbror testamenterade honom, då denne
vid nästan samma tid afgick med döden.
Wallenstein äktade då Elisabeth von Harroch, en dotter
till grefven af Harroch, hvilken hos kejsaren stod i stor gunst
och blef därigenom fästad vid det kejserliga partiet, då de böh-
miska oroligheterna utbröto.
Han tog krigstjänst i den kejserliga armén och förde ett
regemente i slaget vid Hvita berget.
Efter de böhmiska revolutionsmännens aflifvande köpte han
sextio konfiskerade gods för sju millioner gulden och förökade
därigenom sin förmögenhet nästan dubbelt, då godsen med tiden
betydligt stego i värde-
På sådant sätt hade Wallenstein kommit i besittning af
en nästan kunglig förmögenhet och denna var det, som han
sedermera hade att tacka för sin utomordentliga ställning.
Wallensteins karakter var en sällsam blandning af vackra,
naturliga egenskaper och frånstötande, antagna egenheter. I
motsvarighet därtill syntes hans yttre imponerande men af-
skräckande.
Han var af stor, mager kroppsbyggnad, hade en gul an-
siktsfärg, rödaktigt, kort "når, små, men gnistrande ögon och
skarpt markerade, uttrycksfulla drag.
Fast karakter, orygglig vilja, djärfva idéer, klokhet, skarp-
sinne och äregirighet utmärkte honom och gjorde honom till
en stor man. Men därjämte försmådde Wallenstein ej att spela
en stor man, i det att han bemödade sig att synas utomordentlig
och ville framträda på ett besynnerligt, öfverraskande och hem-
lighetsfullt sätt, på det världen skulle tro, att hvar och en af
hans handlingar hade någon särskildt högre betydelse.
Därför var han städse allvarlig och för det mesta stum;
de ord, han sade, skulle vara valda och viktiga och blefvo
framstötta med kort, nästan vidrig tonvikt.
Mot ingen visade han sig nedlåtande och aldrig hjärtlig,
ej ens mot sina tillgifnaste vänner.
Han var afmätt och stolt emot högre icke mindre än emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
