Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXI. Svältkriget vid Nürnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 537 -
Det var en trupp kroater.
Det blef strid af.
Det blef skottväxling och handgemäng och mer än en
kula borrade sig in i gubben Schulzes stuga.
Gubben stod dock lugn och kallblodig på sin förstubro,
ehuru mer än en svensk och en kroat stupade framför hans fötter.
Kroaterna trängde på med otrolig kraft och alldeles utanför
klockargården koncentrerade sig till slut den afgörande striden.
Plötsligt krossade en pistolkula gubbens piphufvud.
Då blef gubben arg, brummade ett par eder och gick in
i stugan.
Han dröjde emellertid inte länge inne, utan kom snart ut,
medförande en väldig musköt.
En svartskäggig, hångrinande kroat, hvars häst blifvit skju-
ten, tog en ansats för att nedgöra den gamle klockaren, men
blef i stället bjuden på en kula, som gjorde, att han vände
benen i vädret.
- Bra gjordt, min gubbe! skrek Helge Stål. Stå på dig!
Vi skola hjälpa dig!
Och hjälpen kom; men för sent.
Med nästan öfvermänskliga ansträngningar hade gubben
Schulze några minuter försvarat sig och sitt hem och kroaterna
drogo sig omsider tillbaka för det energiska motståndet.
Men gubbens krafter slappades allt mer och mer och
slutligen dignade han ned på knä.
Han ville dock ej gifva sig och ehuru handen nära nog
var domnad och krafterna förlorade, fortsatte han dock till det
yttersta att försvara den ställning, han tagit.
- Fram, pojkar! skrek Stål med hela styrkan af sin röst.
Skolen I, ärliga småläudingar, låta en stackars hederlig gubbe
dö ohämnad och . . .
Ett dånande hurrarop afbröt befälhafvarens ord och sida
vid sida störtade de svenska ryttarne fram, kroaterna vräktes
handlöst undan och nedgjordes, och snart var platsen framför
Karl Schulzes stuga rensad från fiender.
Men på tröskeln låg den gamle klockaren, ännu i de sista
ögonblicken omfattande den gamla musköten med sina kramp-
aktigt knutna händer. Elden i hans^ögon tydde dock på, att
Hjeltekonungen. 68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
