Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXIV. Jesuitens dolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 584 -
om samma rörelse kunde observeras äfven på dem; men de
hängde fullkomligt stilla.
Plötsligt tyckte han sig förmärka ett säreget ljud, liksom
om något släpats fram på golfvet.
Han blef ännu uppmärksammare!
Detta ljud hördes, hvar gång draperiet dallrade.
- Min Gud! tänkte lifpagen. Antingen är det ett spö-
kelse eller en människa, som är härinne.
Han höll sina ögon ännu stadigare på draperiet och se:
en mörk massa syntes arbeta sig fram mellan draperiet och
golfvet.
Ett hufvud syntes först, ett manshufvud med rakad tou-
sur: det tillhörde således en munk.
- Pater Myosotis! tänkte lifpagen genast och stelnade
af skräck, kände en kallsvett bryta ut på sin kropp och var
urståndsatt att resa sig eller att ropa.
Det berättas, att skallerormen, denna förfärliga koloss, tjusar
sina offer, så att de bli stillastående så att han kan kasta sig
öfver dem. - Faktiskt är, att hans offer bli liksom förstenade.
Men de bli på intet vis tjusade utan i stället så förskräckta,
att de inte kunna röra sig.
Så var det nu äfven med Gustaf II Adolfs lifpage. Han
vågade ej röra sig och hans stämma var helt och hållet
död i hans strupe i detta ögonblick.
Han kände igen patern och såg till sin förfäran, att han
mellan sina tänder bar en dolk, under det han med händernas
hjälp hasade sig fram.
Hur jesuiten kommit in i konungens rum är oförklarligt.
Han hade emellertid legat dold under konungens säng och
det är antagligt, att han legat där hela dagen.
Han hade hört konungen gå till hvila och lifpagen sjunga
och först en god stund, sedan allt blifvit tyst i rummet, hade
han börjat röra på sig och kände sig nu så godt som viss på,
att kunna nå sitt mål, det vill säga konung Gustaf Adolfs
hjärta med sin förgiftade dolkklinga.
Han tog för gifvet, att lifpagen lämnat rummet. Han
kunde nämligen inte se honom, medan han låg under sängen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
