Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara. pliktig att göra större uppoffringar för kriget, än han redan
gjort och ansåg, att dettas fortsättning icke kunde öka hans ära.
Därtill kom äfven, att kurfurst Johan Georg af Sachsen,
vacklande som alltid, icke heller efter konungens död kom sig
före med ett försök att ställa sig i spetsen för protestanterna,
emedan detta skulle framkallat en öppen brytning med kejsaren.
Dessa båda omständigheter gåfvo emellertid rikskansleren
tillfälle att sätta sina planer i gång och låta tyskarne själfva
gifva honom diktaturen öfver Tyskland.
Redan före konungens död hade beslutats ett möte i Ulm
med de protestantiska ständerna.
Detta öppnades nu i Heilbronn den 8 mars 1633 och
Oxenstjerna framlade den svenska kronans förslag af hufvud-
sakligt innehåll, att schwabiska, frankiska samt öfver- och neder-
rehnska kretsarna skulle bilda ett evangeliskt förbund till tyska
rikets fri- och rättigheters försvar och återställande med Sveriges
bistånd, för hvilket detta rike skulle erhålla skäligt skadestånd.
Underhandlingarna härom väckte naturligtvis svåra och
betänkliga tvister.
De tyska protestantiska ständerna sträfvade i det längsta
mot det i deras ögon förödmjukande att ställa sig under ett
utländskt förmanskap.
Men därfprutom fanns ingen annan att välja på än kur-
fursten af Sachsen.
Dennes förräderi mot kurfursten Fredrik af Pfalz och
uppenbara trolöshet mot Gustaf Adolf voro dock ännu i allt för
friskt minne, hvartill kom, om kurfursten valdes, öfverbefälet
skulle öfvergå till män med tvetydigt rykte, sådana som Arn-
heim, Frans Albrecht af Sachsen-Lauenburg, och dylika till de
svenska generalerna Horns, Baners, hertig Bernhards af Weimar
m. fl. förfång.
Till Sveriges fördel talade, att det protestantiska Tyskland
redan en gång förut hade stått under dess ledning, att denna
makt ägde en verkligt krigsduglig här och de yppersta här-
förare, som innehade Tysklands starkaste fästen.
Den sista hållhaken: att underkasta sig en främmande
ämbetsmans och undersåtes myndighet måste därför äfven falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
