Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 645 -
sådana med kejsarens fiender, så blef han en pliktförgäten fält-
herre oeh en rebellisk undersåte.
Då under förhandlingarne i Heilbronn osämja och vankel-
mod ännu rådde mellan Sverige och Tysklands protestantiska
furstar, då tvedräkt och afund söndrade de svenska och tyska
fältherrarne, hade det varit Wallensteins ovillkorliga plikt att
ingripa med kraft och eftertryck.
Krigets egentliga säte var då i södra Tyskland, där Horn
och hertig Bernhard af Weimar följde skilda syften.
Men Wallenstein blef kvar i Böhmen och då han ändtligen
bröt upp, var det, såsom läsaren af det föregående erfarit, icke
för att hejda hertig Bernhard i hans segerlopp vid Donau utan
för att söka förmå Sachsen, Brandenburg och äfven möjligen
Sverige till enskilda underhandlingar.
Förlusten af Regensburg och faran för ärkehertigdömet
Österrike uppvägdes icke af segern öfver den obetydliga svenska
kåren vid Steinau eller af Holks röfvare- och mordbrännartåg.
Icke så mycket därför att kejsaren önskade det, utan därför
att hertig Bernhard af Weimar hotade Böhmen, bröt Wallenstein
slutligen upp mot denne.
Som förut är berättadt, återvände han likväl snart till
Böhmen, där han gick i vinterkvarter och lät hertig Bernhard
spela segerherre vid Donau.
Det var icke Wallensteins merit, att hertig Bernhard ej
banade sig väg fram till Wien, utan skulden därtill var osämjan
mellan hertigen och Horn och i Oxenstjernas berättigade miss-
troende till den förre.
Då Wallenstein så illa uppfyllde sin plikt som undersåte
och fältherre, kunde icke kejsaren se i honom annat än en
fiende och det af mycket farligare beskaffenhet än Oxenstjerna
och Richelieu, emedan Wallenstein som fiende ägde oinskränkt
makt öfver kejsarens egen och enda här.
Och när fiendskap uppstår mellan en monark och en
undersåte, måste den ene af dem ovillkorligen falla.
En stor del af tiden hade Wallenstein användt till under-
handlingar med Sachsen och Brandenburg och redan detta var
förräderi, i ty att han afsåg att i dem förvärfva bundsförvanter,
vid hvad framdeles komma skulle och att tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
