Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansikten i något af fönstren! Vi skola själfva gå in i det yttre
rummet, Hurry, och hala trossen igenom dörren för att i alla
händelser vara försäkrade mot ett första anfall. Du, Hjortdödare,
kan under tiden gå från fönster till fönster och med försiktighet
iakttaga omgifningarna!
Hjortdödaren efterkom befallningen utan någon förnimmelse
af fruktan, men med en spänning, som var en naturlig följd
af den belägenhet hvari de befunno sig. För första gången i
sitt lif befann han sig i närheten af fiender och det under sådana
förhållanden, att man hvarje ögonblick kunde vänta en af
indianernas listigt planlagda och i regel hänsynslöst utförda
öfverrumplingar. Då han intog sin plats vid fönstret, gled »Arken»
genom flodens smalaste del, och knappast hade han hunnit
kasta blicken ut genom den lilla rutan, förrän han fick skåda
en syn, som var tillräcklig nog att väcka bestörtning hos en så
ung och oerfaren skyltvakt. Ett ungt träd böjde sig nästan i
en halfcirkel ned öfver vattnet, och på detta stodo icke färre
än sex indianer, medan en mängd andra befunno sig i bakgrunden,
redo att följa efter dem så fort de kunde erhålla plats.
Deras mening var tydligen att öfver trädstammen springa öfver
på taket till »Arkens» kajuta, när farkosten gled förbi under dem.
Vid första ögonkastet såg Hjortdödaren, som mycket väl
kände vildarnes bruk, att de voro krigsmålade och tillhörde en
fiendtlig stam.
— Hala undan, Hurry! ropade han så starkt han förmådde;
hala undan, så vida vi hålla lifvet kärt! Hala, hala!
Denna befallning ljöd så allvarlig, att Hutter och Hurry
nogsamt insågo, att den icke saknade grund. De ansträngde
sig båda med förenade krafter, pråmens hastighet fördubblades,
och den gled med sådan fart fram under träden, som om den själf
vetat att fara var å färde. Då indianerna sågo sig upptäckta,
utstötte de sitt fruktansvärda krigsrop, hvarpå de oförväget
sprungo ut på trädet efter det byte, som de trott sig vara så
nära att äga. Sex af dem befunno sig, som sagdt, på trädet,
och alla försökte de sin lycka, men blott deras anförare nådde
båten. Alla de andra föllo i floden. Då språnget varit betydligt
högre, än höfdingen förmodat, blef han mot båtens akter,
i hvilken han fallit ned, lätt bedöfvad, och förblef ett ögonblick
liggande stilla utan att fullt veta om sig. Då störtade Judith
fram ur kajutan, samlande all sin kraft, och med stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
