Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick, hvarefter mingoen åter smålog lika vänligt och, som
det tycktes, med samma belåtenhet som förut.
— Godt sade han, med ännu starkare eftertryck än förut.
Ungt hufvud, mycket gammal visdom! Förstår att slita en
tvist. Lef väl, broder! Röd man gå till lägret och säga höfding,
han icke funnit någon kanot.
Hjortdödaren hörde denna förklaring med största
tillfredsställelse, enär han längtade efter att snarast möjligt få begifva
sig i väg till de stackars ensamma flickorna, och han mottog
därför villigt den hand, indianen räckte honom. Afskedsorden voro
vänliga, och medan den röde mannen lugnt gick bort emot
skogen med bössan på armen utan att kasta en enda misstrogen
blick tillbaka, gick den hvite mannen till sin kanot, i det han
bar sitt skjutvapen på samma fredliga sätt som indianen utan
att dock lämna dennes rörelser ur sikte. Denna misstro tycktes
emellertid icke vara rättvis, och som om den unge mannen blygdes
öfver att han hyst en sådan känsla, vände han bort blicken
och gick sorglöst ned till sin båt. Han började skjuta ut den
från stranden och träffade sina öfriga förberedelser för att segla
därifrån. Efter några ögonblick kom han dock att tillfälligtvis
vända sitt ansikte mot land, och hans snabba och säkra blick
sade honom genast, att hans lif sväfvade i en öfverhängande
fara. Vildens svarta, trotsiga ögon stirrade honom till mötes
från en liten öppning bland buskarna, liksom den glödande blicken
från en tiger, som står i beredskap att kasta sig öfver sitt
byte, och Hjortdödaren kunde tydligt se mynningen af hans
bösspipa redan riktad på sig.
Hjortdödarens långa öfning och stora erfarenhet som
jägare, kom honom nu väl till pass. Han var van att skjuta
villebrådet i flykten och dessutom hände det ju ofta, att han
måste söka sluta sig till djurets ställning, utan att se detsamma
och af denna färdighet begagnade han sig nu. Att spänna hanen
och lägga an var för honom ett ögonblicks verk och fordrade
blott en enda rörelse; i det han, som det tycktes utan beräkning
afsköt sitt skott in i småskogen, hvarest han visste att det fanns
en mänsklig varelse, af hvilken han endast kunde se ansiktet.
Han hade icke tid att taga noggrannare sikte. Så snabba voro
hans rörelser, att bägge motståndarne nästan samtidigt affyrade
sina skott, så att knallen af dem hördes på en gång. Hjortdödaren
sänkte därpå sin bössa och stod med högburet hufvud, hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
