Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nattläger på denna plats. Den ensamhet, hvari hon befann sig,
var henne snarare till tröst än till förfäran, och hon bäddade
sig därför en säng af löf med sådan likgiltighet för alla faror,
som om hon bäddat sin säng under hemmets lugna tak.
När hon samlat en tillräcklig mängd löf för att skydda
sig mot jordens fuktighet, sammanknäppte hon sina händer,
föll på knä i det enkla lägret och läste halfhögt »Fader vår», i
det hon under tiden med ett fromt uttryck höll blickan lyftad
mot höjden. Därpå lade hon sig ned och beredde sig att sofva.
Några minuter därefter låg hon också försänkt i en lugn och
fridfull sömn; det tycktes som om en osynlig skyddsängel vakat
öfver henne.
På detta sätt förflöt den ena timmen efter den andra, och
Hettys milda ögon öppnade sig icke förrän den gryende dagen
lät sitt ljus genomtränga trädens kronor och i förbund med
sommarmorgonens kyla väckte henne. I regeln var Hetty uppe
innan solens strålar hunnit bergens toppar, men denna gång
hade hennes trötthet varit så stor och hennes sömn så djup att
hon slumrat längre än vanligt. Hon mumlade några ord i sömnen
innan hon vaknade och log som ett barn i vaggan, under det
hon utsträckte sina armar. Vid denna rörelse föll hennes hand
på ett varmt föremål, men i det halfsofvande tillstånd, i hvilket
hon befann sig, lade hon icke märke därtill. Ögonblicket därpå
erhöll hon dock en duktig knuff i sidan, liksom om ett djur
sökt tränga bort henne från det läger, hon intagit. Nu vaknade
hon fullständigt, och i samma ögonblick ropade hon: Judith!
Då den förskrämda flickan hunnit resa sig i sittande ställning,
märkte hon ett mörkt föremål, som springande aflägsnade
sig från henne, och då hon fått upp ögonen riktigt och fattat sig
efter den första förvirringen, såg hon en björnunge, hvilken
gående på bakbenen, vände sig om och betraktade henne liksom
han icke varit riktigt viss om huruvida han ännu en gång skulle
kunna våga närma sig henne. Hettys första tanke — hon hade
förut ägt flera björnungar — var att springa efter den lilla
varelsen och söka tillfångataga honom, men ett ljudligt och ilsket
brummande, visade henne tydligt faran af ett sådant steg.
Hon trädde några steg tillbaka och såg då en stor björnhona,
hvilken med gnistrande ögon följde alla hennes rörelser. Ett
ihåligt träd, som förut inrymt en bisvärm, hade blåst omkull,
och björnhonan med två ungar var just nu i färd med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
