Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så, att Wah ler, då hon återser dig! Lef väl, Orm, och Manitou
beskydde dig!
— Jag går. Min broder väntar här med fartyget. Wah-ta-Wah
skall snart stå på stranden, och Chingachgook måste skynda
sig.
Med dessa ord begaf indianen sig bort till Hutter och Hurry,
med hvilka han genast därpå steg i en kanot, hvilken ofördröjligen
begaf sig i väg mot stranden.
Hvarken Hutter eller Hurry hade omtalat för Hjortdödaren
hvad de hade i sinnet, enär de allt för väl visste, att han skulle
ha gjort invändningar däremot. De drogo ut emot fienden för
att tillfredsställa sitt hämndbegär, och deras plan var denna gång,
att de skulle söka taga så många skalper som möjligt. De visste,
att en stor del af krigarne under natten hade lägrat sig i närheten
af kastellet och de gjorde därför räkning på, att skalperna af
hjälplösa offer skulle blifva resultatet af deras utflykt.
Isynnerhet Hutter trodde, att de i lägret skulle träffa endast kvinnor
och barn, men hade likväl icke yttrat ett ord härom till
Chingachgook.
Gamle Tom styrde kanoten, Hurry hade tagit plats i fören,
och Chingachgook stod midt i båten. Med försiktighet närmade
de sig kusten och gingo ostörda i land. Alla tre höllo sina bössor
i beredskap och började, tysta som tigrar, närma sig lägret.
Indianen gick först, och de två andra följde med sådan
försiktighet i hans fotspår, att icke det svagaste larm röjde deras
annalkande. En och annan gång knastrade väl en torr gren under
Hurrys stora tyngd eller den gamle Toms klumpiga fotsteg,
men indianens gång var så lätt, som om han sväfvat fram öfver
marken.
Hufvuduppgiften var, att först få sikte på bålet, hvilket de
visste bilda lägrets medelpunkt, och Chingachgooks skarpa blick
hade snart upptäckt denna vägvisare. Det lyste på något
afstånd mellan träden, så svagt som det höfdes på denna sena
timma.
Så snart bålet blef synligt, tågade äfventyrarna hastigare
och säkrare framåt och hade på några minuter tillryggalagt vägen
fram till de små hyddorna. De gjorde nu halt för att söka
utforska terrängen och rådgöra om hvad de nu skulle vidtaga för
åtgärder. Mörkret var så intensivt, att de knappast kunde
urskilja något annat än det glödande bålet, och Chingachgook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
