Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det, dock under det hon aktade sig för att komma stranden
närmare än som var alldeles nödvändigt.
Den tafla, som nu visade sig för den unga flickan, kunde
fullständigt öfverskådas från båten. Vildarne från lägret
hade församlat sig på udden, och några torrvedsfacklor
kastade ett starkt men trolskt sken på hela scenen under
urskogens täta löfhvalf. Med ryggen lutad mot ett träd och på ena
sidan stödd af den unge skyltvakten på udden, satt en indiansk
ungmö, och vid facklornas sken kunde man tydligt se
att hon kämpade med döden. Blodet, som droppade från
hennes bröst, röjde tydligt anledningen till hennes olycka. Den
skarpa krutlukten kunde också märkas i den tunga, fuktiga
nattluften, så att det fanns intet tvifvel om, att hon icke
blifvit skjuten. Skottet hade aflossats icke långt ifrån udden,
och måste alltså ha affyrats antingen från »Arken» eller från
en kanot. Kanhända hade blott ett oförsiktigt utrop eller
ett högt skratt orsakat angreppet, då det i det rådande
mörkret var omöjligt att taga noga och säkert sikte. Verkan af
skottet var emellertid i ögonen fallande. Det stackars
offrets hufvud hängde matt ned mot bröstet, och de slappa
lemmarne visade, att döden var nära. Vildarna släckte alla
facklor, utom en enda, och sorgtåget återvände vid dess dämpade
sken till lägret.
Judith drog en djup suck, då hon åter satte årorna i
vattnet och försiktigt rodde omkring udden. Hon hade vid
facklornas sken sett Hjortdödarens höga gestalt, för hvilken hon
kände så stort deltagande på grund af hans mod och ärlighet.
Han stod hos den mördade, full af medlidande och, som det
tycktes, uppfylld af harm öfver det begångna dådet. Själf
röjde han dock ingen försagdhet eller ångest, men af de
blickar, som de indianske krigarne kastade på honom, kunde man
säkert sluta, att det väntade honom ett förskräckligt öde.
Emellertid flöt kanoten hän öfver vattnet, utan att de
unga flickorna kunde påträffa »Arken», och Judith föreslog
därför, att de skulle ro ut till midten af sjön och lägga sig stilla
där. Hetty var häri ense med systern. Denna lät kanoten
drifva vidare i nordlig riktning, och snart lade de ensamma
flickorna sig till ro, så godt som deras stämning och den
ställning, hvari de befunno sig, tilläto dem det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
