Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Farten af kastvapnet var dock så stor, att Hjortdödaren var
nära att falla omkull.
Vrede och förbittring vann till slut öfverhand öfver
Hjortdödarens tålamod och klokhet vid den indianske höfdingens
lömska handling. Hans ögon gnistrade, och på hans kinder
visade sig en liten röd fläck, vittnande tydligt nog om den
sinnesrörelse, hvari han befann sig. Han samlade hela sin styrka till
en våldsam ansträngning och kastade vapnet tillbaka mot sin
angripare. Pantern hade minst af allt väntat en så dristig
handling och höjde därför hvarken sina händer eller böjde sig undan
för att möta eller undgå detta farliga kast. Den lilla skarpa
tomahawken träffade honom därför midt mellan ögonen och
formligen klöf hans panna. Han störtade genast omkull och utstötte
under sin dödskamp hemska jämmerrop. Alla de andra skyndade
att bistå honom, och då Hjortdödaren härigenom befann
sig befriad från hela hopen, beslutade han att våga ett förtvifladt
försök att rädda sitt lif och skyndade därifrån, snabb som en
hind.
Vildarnas bestörtning öfver denna djärfva flykt varade dock
endast ett ögonblick; därpå höjde alla, så väl gamla som unga,
män som kvinnor och barn, ett enda samfäldt, fruktansvärdt
rop, lät Panterns liflösa kropp bli liggande på marken och
skyndade så snabbt som möjligt bort för att om möjligt hinna
flyktingen.
Hjortdödaren var visst icke oförberedd på hvad som
möjligen skulle inträffa under detta fasansfulla spel om hans lif,
och han slog därför in på den bästa väg som hans förstånd och
eftertanke kunde anvisa honom. Oskadd nådde han förbi
skyltvakterna, störtade in i småskogen och skyndade genom den
i den vilda urskogen. Några bössor affyrades efter honom,
men den skyndsamhet, hvarmed indianerna lagt an, och den
allmänt härskande förvirringen, gjorde att han icke träffades af
en enda kula. Han hörde hvinandet af ett par i sin omedelbara
närhet, och en del andra refvo ned grenar och blad från de
omgifvande träden. Icke ett enda skott träffade dock honom själf.
Emellertid hade han nu erhållit så långt försprång, att han
kunde anse sig säker. Vildarne lade från sig sina skjutvapen,
ropade till sina kvinnor och barn, att de skulle återbära dem till
lägret, hvarefter de med vindens hastighet fortsatte jakten efter
den försvunne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
