Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föll honom den tanken in, att han borde återvända och trotsa
fienderna genom att begifva sig midt in i deras läger. Men ett
helvetiskt larm, sådant som endast de amerikanske vildarne
kunna åstadkomma, röjde för honom, att fienderna hastigt
nalkades och hans lefnadslust segrade. Sedan Hjortdödaren riktat
kanotens förstäf ut mot sjön, sprang han ut i vattnet, sköt
båten framför sig, uppbjöd hela sin styrka för att gifva den en
kraftig stöt och svingade sig därpå så behändigt ned på bottnen
af den lätta farkosten, att han icke därvid i någon egentlig
grad hindrade dess fart. Han blef nu liggande stilla på
ryggen, så väl för att hämta andan, som för att erhålla betäckning
mot vildarnes skott.
Emellertid var kanotens ringa tyngd, hvilket var en stor
fördel då den skulle ros, nu till stor skada för flyktingen. Hade
den varit tyngre, skulle stöten, hvarigenom Hjortdödaren sköt
ut densamma på den lugna, spegelklara vattenytan, hafva
drifvit den så långt ut, att han vidare kunnat föra den framåt med
händerna. Kunde han blott komma så långt från kusten att
han på detta sätt kunde hjälpa sig fram, var Hjortdödaren
förvissad om, att han skulle tilldraga sig Judiths och
Chingachgooks uppmärksamhet. Kommo dessa honom till mötes med
andra kanoter, var han räddad och han skulle då kunna gifva
vildarne en god dag.
Under det Hjortdödaren sålunda låg på båtens botten,
följde han med blicken trädtopparne på kusten, enär han af
dem kunde bedöma båtens fart. Rösterna på stranden blefvo
nu allt mera högljudda, och han hörde förslag om att bemanna
timmerflotten, hvilken dock låg ett godt stycke därifrån på andra
sidan af udden.
Den unge mannens ställning hade måhända icke under hela
dagens lopp varit pinsammare än nu. Två à tre minuter förblef
han lugn och litade på sin skarpa hörsel, ty han var öfvertygad
om att han nog genom vattnets skvalpande kunde höra om någon
simmande närmade sig kanoten. Ett par gånger tyckte han sig
höra ljudet af armar, som plöjde vattnet, men märkte dock snart,
att detta ljud framkallades mot kanotens förstäf. Slutligen blef
allt tyst, och rundt omkring härskade fullkomlig dödsstillhet.
Kanoten hade emellertid under denna tid drifvits så långt
ut, att Hjortdödaren, fortfarande liggande på ryggen, ej kunde
se annat än det blå himlahvalfvet. Det oaktadt kände den unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
