- Project Runeberg -  Hjortdödaren /
187

(1912) [MARC] Author: James Fenimore Cooper
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en lätt sak för honom att välta bort den till andra ändan af
båten, där bägge stenarnes förenade tyngd kunde hålla kanoten i
jämnvikt, medan Hjortdödaren själf flyttade sig så långt som
möjligt bort i akterändan. Det låg ett stycke af en torr gren i
vattnet, och denna kunde han nå med handen. Han fattade
grenen, satte sin mössa på densamma och lyfte den så högt han
kunde öfver båtens reling. Knappt hade han utfört denna list,
förrän Hjortdödaren hunnit förvissa sig om, att han långt ifrån
underskattat sina fienders klokhet. Trots detta plumpa bedrägeri,
afsköts genom själfva kanoten en kula, som lindrigt sårade
honom. Måhända sökte huronerna skona fången, därför att de
voro förvissade om att åter få honom i sitt våld.

Ännu några ögonblick blef Hjortdödaren liggande stilla,
men höll ögat tätt intill det af kulan åstadkomna hålet, glad öfver
att båten allt mera aflägsnade sig från stranden. Då han ånyo
blickade upp, såg han, att trädtopparna försvunnit, men märkte
på samma gång, att kanoten långsamt vände sig, så att han
genom sitt runda titthål kunde se den ena ändan af sjön. Nu
kom han att tänka på grenen. Denna kunde han ju begagna som
åra, utan att han därför behöfde resa sig upp. Detta lyckades
honom också bättre än han själf vågat hoppas, ehuru det erbjöd
en ny svårighet, nämligen att hålla kanoten i rätt riktning. Att
Hjortdödarens beslut i detta fall blifvit observeradt från
stranden, framgick tydligt af det vilda skri, som upphäfdes af
indianerna. Strax därpå genomträngde en kula aktern af kanoten,
gick mellan Hjortdödarens armar och tog väg ut genom båtens
för. Detta var bevis nog för honom, att han så snabbt som
möjligt måste aflägsna sig från stranden, och hoppet om
befrielse sporrade honom till förnyade ansträngningar. Ännu
kraftigare än förut rodde han, då plötsligt en ny kula splittrade
grenen och således beröfvade honom hans åra. Nu fanns ingen
annan råd för honom, än att låta kanoten drifva dit ödet kunde
föra den, tills den möjligen befann sig utom skotthåll. Detta
var ett ganska hårdt prof för hans nerver, men den unge
mannen befann sig vid godt mod, i det han kände en svag vindpust,
hvilken han hoppades skulle drifva honom allt längre bort från
fienden.

I omkring tjugo minuters tid hade Hjortdödaren nu befunnit
sig i kanoten och han önskade endast, att hans vänner skulle
komma honom till undsättning. Han tog sig dock icke dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:23:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjortdodar/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free