Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ämnat åt dig, i stället för att löna det onda med godt, så
som Kristus fordrar af oss.
— Barn! Det där förstår du dig inte på, svarade Hjortdödaren
litet nervöst. Det skulle ha varit onaturligt, ifall jag
vid en sådan frestelse icke lyftat min egen hand och det skulle
ständigt ha gjort min uppfostran den största skam. Nej, nej,
Hetty, min kära tös, det där förstår du icke.
Rasslande i löf och knastrande af torra grenar röjde för
den uppmärksamme Hjortdödaren, att fienden närmade sig.
Huronerna kommo, slöto en stor krets omkring sin fånge och
placerade sig så, att någon tanke på flykt icke mera kunde vara
öfrig. Hjortdödaren uppbjöd hela sin själsstyrka för att modigt
kunna möta det förfärliga öde som väntade honom. Han ville
visa, att en hvit man icke saknade mod när det gällde. Det var
hans afsikt att visa sig lika tapper som han icke ville briljera
med vildarnes sedvanliga skryt öfver sitt mod.
Nu kom äfven Rivenoak tillstädes och intog den främsta
platsen bland huronerna. Några äldre krigare stodo i hans
närhet, men ingen af dem kunde i anseende och inflytande mäta sig
med honom, hälst nu, sedan Pantern fallit för Hjortdödarens
hand. Hans största önskan var att kunna rädda Hjortdödaren
och vinna honom för sin stam, emedan han lärt högakta honom.
Men ehuru han med sin vältalighet till stor del förmådde
behärska stammen och tygla de vilda och blodtörstiga krigarnes
lidelser, var han dock långt ifrån en oinskränkt härskare, och hans
makt var i alla händelser icke så stor, att han kunde skänka
honom lifvet. Sumach var mycket uppbragdt öfver, att hon blifvit
försmådd och utan att hon gaf sin förlåtelse hade han ingen
förhoppning om, att stammen skulle låta beveka sig att låta
honom undslippa utan ett svårt straff.
En djup tystnad härskade. Hjortdödaren märkte genast,
att kvinnorna och de unga gossarne hade slagit spikar i ett
furubräde, och han förstod allt för väl att detta var ämnadt som
tortyrredskap mot honom, i det meningen naturligtvis var, att först
hugga in alla dessa skarpa spetsar i hans kropp och sedan
antända det torra furubrädet, så att det skulle förkolna på hans
rygg, under det spikarne kvarblefvo i köttet. Ett par unga
män stodo där invid försedda med bastrep, hvars ändamål icke
gärna kunde vara något tvifvel underkastadt. Röken af ett
bål, ett litet stycke därifrån, förkunnade, att Hjortdödarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
