Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälplöshet och så småningom undergräfva och tillintetgöra hans
viljekraft.
Hjortdödaren gjorde intet motstånd, utan utsträckte
villigt armar och ben mot dem som skulle binda honom.
Bastrepen bundos dock, på Rivenoaks befallning, på ett sådant sätt,
att de icke vållade honom någon egentlig smärta. Höfdingen
hade nämligen ännu icke fullständigt uppgifvit hoppet, att
fången skulle taga den af honom försmådda Sumach till hustru och
därigenom undgå tortyr och en därpå följande säker död.
Sedan Hjortdödaren blifvit nöjaktigt fängslad, släpades
han bort till ett ungt träd och bands så fast vid detsamma, att
han knappast kunde röra sig och ännu mindre falla. Därpå
aftogo indianerna hans mössa, och nu förblef han i denna
ställning, halft stående, halft uppehållen af sina band för att — så
godt han förmådde — erbjuda det förestående uppträdet all
sin trotsighet.
Innan vildarne skredo till det yttersta, önskade Rivenoak
ännu en gång att sätta fångens karaktärsstyrka på prof.
Detta kunde endast ske på ett enda sätt, i det Sumachs
samtycke var behöfligt, så vida en förlikning skulle kunna komma
till stånd. Änkan erhöll därför befallning att stiga fram för att
bevaka sina intressen, och hon framträdde ur en krets af kvinnor,
hvilka på Rivenoaks uppmaning gjort sig möda med att mildra
hennes vrede mot Hjortdödaren och öfvertala henne att hellre
mottaga den unge jägaren i sin wigwam än att låta sända honom
in i dödens rike. Rivenoak hade nu en gång beslutit att icke
låta något medel vara oförsökt, då det gällde att för stammen
vinna den störste jägare, hvilken, efter allas enstämmiga omdöme,
var att finna i hela nejden.
Sumach hade verkligen låtit en del af sina hämndtankar
fara och framträdde nu i afsikt att ännu en gång erbjuda sig som
hustru åt den unge jägaren. De barn, hon ledde vid handen,
rättfärdiggjorde och ursäktade i vildarnes ögon allt hvad hon
åtgjorde i denna sak.
— Våldsamma blekansikte, du ser mig här framför dig och
kan nog utan möda gissa mitt ärende, började hon. Dig se mina
ögon, men de kunna ej se Låsen eller Pantern, fastän jag sökt
dem på sjön, i skogarna och bland skyarna. Jag vet icke och
kan icke säga hvart de äro gångna.
— Ja, det vet ingen, goda Sumach. Ingen vet det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
