Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skryta, äfven om I hudflängen mig lefvande och plågen mig
med djäfvulsk grymhet. Jag är eder olycklige fånge, men skryter
gör jag icke, ty jag har en hvit mans själ.
— Mitt unga blekansikte berömmer sig af att icke vara
någon skrytare, svarade den listige höfdingen. Godt! Han
kan hafva rätt. Men jag hör en sällsam fågel sjunga med
synnerligen praktfulla fjädrar, så att huronerna aldrig skådat deras
make, men huronerna skulle blygas, om de läte sin fånge draga
bort för denna glänsande fågels skull, hvilkens namn de icke
ens känna.
— Fråga eder fånge om mitt namn, sade den unga flickan.
Det är Judith och det står mycket att läsa om detsamma i
blekansiktenas stora bok, i bibeln. Är jag fågeln med de glänsande
fjädrarne, så har jag också mitt namn.
— Nej, svarade höfdingen på engelska, sålunda yppande
den list och förställning han iakttagit. Nej, jag icke spörja
fånge, han trött, behöfva ro. Jag spörja stackars flicka. Hon
tala sanning. Kom hit, dotter — du heter Hetty?
— Ja, det heter jag, svarade den tilltalade rättfram och
öppet.
— Och hon, hvad heter hon?
— Judith. Det är min syster Judith, som bor tillsamman
med mig i huset på vattnet.
Ett triumferande leende gled vid dessa ord öfver Rivenoaks
drag och Judith insåg, att allt var förloradt. Hon fäste därför
sina blickar på Hjortdödaren, som om hon ville anropa honom
om hjälp till räddning ur deras farliga ställning.
— Det går näppeligen, svarade Hjortdödaren på hennes
stumma fråga, som han strax uppfattat. Din list var god,
men Rivenoak är en slug höfding och det är svårt att föra honom
bakom ljuset.
— Men jag har dock vunnit något, min vän, svarade Judith.
Jag har hindrat dem att tortera dig och räddat ditt lif för någon
tid. De skola dock icke tillfoga dig något ondt i min åsyn.
— Ja, det tror du, Judith, men de skola icke visa en af
blekansiktenas kvinnor mera hänsynsfullhet än de visa sina egna.
Jag önskar, att du aldrig kommit hit, min goda flicka, ty mig
gör det ingen nytta och för dig själf kan det blifva mycket
farligt.
— Nåväl, så vill jag dela ditt öde! utbrast Judith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
