Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så t. ex. när Magnus Ladulås afhandlas, talas om sådana,
som utan all beskedlighet vilja roffa till sig allt: “Med
dessa kan Gud den konsten, att, såsom de som gåfvo (medel
till gudstjänstliga ändamål) icke blefvo däraf fattige, så
skola icke heller de, som oredeligen igen taga, blifva däraf
rike.“ Man behöfver endast tänka .på, att dessa ord
uttalades samtidigt med det, att Gustaf Yasa var sysselsatt
att från kyrkan återbörda skatter och gods, som voro skänker
af forntida fromhet — ett återbördande, som gick vida längre,
än besluten vid Västerås riksdag medgåfvo. Man bör
endast tänka härpå för att förstå, huru dylika ord skulle
skorra i öronen på Gustaf Vasa.
Det är först eftervärlden, som lärt att uppskatta detta
verk. Samtiden fick icke göra det, ty krönikan blef i själfva
verket en förbjuden bok, som ingen fick läsa annat än i
smyg. Hon gjorde ock sitt till att vidga den klyfta, som börjat
bilda sig emellan konungen och Olaus Petri. Den senare
skulle finna, såsom han själf säger, att det går icke allt
trådrätt till här i världen. Det plägar så vara med
herretjänsten, att den, som bäst förtjänt hafver, han varder värst
lönter. Det gick verkligen så långt, att Olaus Petri och
Laurentius Andre« till sist anklagades för högmålsbrott.
Nyårsaftonen 1539 stodo de till rätta i Örebro inför en af
konungen sammankallad domstol. Det ovädersmoln, som
lägrat sig kring maktens tinnar och undandolt den
konungsliga nåden för dem, urladdade sig.
Men hvad har då händt?
Just ingenting ovanligt. Så vidt vi kunna fatta, är
Olaus Petri en martyr för sin öfvertygelse, en sanningens
profet, obekväm för dén maktägande och som därför borde
kväsas. Yttersta roten till den under årens lopp växande
onåden är väl att söka i konungens och reformatorns olika
lifsåskådning. Gustaf Vasa med sitt praktiska, på denna
världen riktade sinne, har svårt att förlika sig med en
man, som så svärmar för idealet, att han menar, det
jordens mäktige också böra böja sig därunder i ödmjukhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>