- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
130

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ryska spelemännen på backen midl emot blefvo
generade och tystnade.

Men musiken räckte till ändå, både för
kompaniernas figuré och för dragonerna, som ute i
älfmynnin-gen dansade polska med kosacker och husarer.

Snart var kyrkhöjden stormad och skogen mellan
kyrkan och prästgården rensad. Det gick som en
klappjakt och ryssarne lupo som harar undan drefvet.

Den muntre major von Hertzen var muntrare än
någonsin. Det här var en annan dans än
promenad-polonäsen norrut.

Efter att ha lämnat befälet öfver kompaniet åt
kaptenen, satte han sig i spetsen för ett annat.

Marschen gick mot prästgården. En rysk afdelning
kom nedtågande på isen. Då fick major von Hertzen
ett af sina lustiga infall.

— Halt!... Gevär på axeln! Gif akt att skratta!
kommenderade han plötsligt.

Till ryssarnes häpnad stannade finnarne helt tvärt
och brusto ut i skallande gapskratt. Hvad var
meningen? Hade man gjort någon dumhet, någon felaktig
och löjlig manöver? Hvarför skrattade finnarne så
försmädligt?

Förgäfves undrade de ryska officerarne öfver
anledningen till denna plötsligt påkomna munterhet.
Troligtvis hade de begått någon faute. Och efter några
ögonblicks tvekan vände ryssarne och lomade som
skamsna hundar tillbaka upp på stranden.

Vid Hesselius’ batteri skötte Jussi -— Gammelmors
sonson — viska och krutpåsar. Det var ett stiligt yrke
att vara artillerist. Det var ett skjutvapen som hette
duga: den tunga, svarta kanonen, som drogs på släde
likt en fet excellens och var föremål för allas aktning
och omvårdnad. Hur han bölade och spydde eld och
rök. Hur han arbetade så han blef varm och måste
svalkas med våta dukar och snö. Och hvilken respekt
det var med den tunga kolossen. Blott han visade sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free