Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligga i Uppsala och mögla öfver böckerna. Fanns det
en tråkigare stad än denna samling träkåkar på ömse
sidor om en stinkande å på en tröstlöst platt slätt?
Och dock visste han många, som älskade denna stad
och sade sig ha sina vackraste minnen därifrån. I ty
fall måste lifvet sedan endast bjudit dem missräkning,
när de så kunde hänga fast vid ungdomsskräflets och
punschbålarnes stad. Så många sinnen, så många
tycken. Själf greps han genast af motvilja mot denna stad
och lifvet där.
Han mindes första gången han kom dit, sjutton år,
ung och snartroende. Första dagen ströfvade han
omkring och såg på stan. En port var svart af studenter.
Han gick dit. Inne på gården midt i klungan af
hög-tidsklädda studenter stod en gammal, liten man med
lång hundnos och pergamentansikte, genomkorsadt af
fåror och rynkor. Ännu aldrig hade Niklason sett en
så bedröflig människoruin, en sådan spillra af en kropp.
Den lille mannen talade till studenterna. Han
talade väl och med en egendomlig sjungande patos, ibland
på latin, ibland på engelska. Han liksom eggade upp
sig till ett slags rus. Orden voro vackra och hoppfulla,
men ögonen så sorgsna och trötta. Det var ett afsked
han tog. »It is done!» sade han. »It is done — (det
är slut.») Ja, slut var det, det syntes nog.
— Jaså, sådan blir man, sedan man förnött sitt lif
i Uppsala, tänkte unge Niklason. Själen är kanske skön,
men kroppen är då fasligt ful och misshandlad. Ar
detta en människa, en fullt och helt utvecklad
människa? Han kunde icke värja sig från den tanken, att
hvad han såg, var en förkrympt varelse, en underligt
förkrympt species af människa. Lärd var väl den gamle,
och tankens lidelse hade han kanske älskat, men lefvat,
det hade han ej och icke förstått det.
Och fylld af undran gick unge Niklason därifrån.
Så småningom lärde han känna lifvet där, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
