- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
147

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trifdes aldrig. Hvad som gaf andra glädje och
entusiasm, kunde fylla honom med afsmak och förakt.

Han erinrade sig särskildt ett tillfälle i början af
sin vistelse i ungdomsstaden. Det var en slags
minnes-fäst. Studenterna sjöngo kring en byst. Facklorna
brunno. En ung magister talade, varmt, entusiastiskt
och med , en viss traditionell schvung. Det var
onekligen en viss stämning öfver det hela: de flammande
facklornas ring kring bronsbysten, som mörk och svart
stirrade ned på de täta leden af studenter, talarens runda
kerubansikte i Rembrandtsk belysning, den klangfulla
stämman, vindsuset i träden och högt ofvan det
mörkblå himlahvalfvet med strålande stjärnor.

Och den unge magistern kastade sitt svartlockiga
hufvud bakåt, höjde armen i en vacker, famnande gest,
lämnade de historiska minnena och begynte tala om
ungdomen, om lyckan och lugnet i den gamla
lärdomsstaden, innan stormarne kommo, om glädjen att lefva
i böckernas och ungdomens stad.

Och rundt omkring stodo studenterna med unga,
oformade piltansikten och ögonen lyste.

På Niklason gjorde talet intet intryck, endast det
måleriska i scenen.

Under sång tågade studentskaran till fästen.
Niklason kände ingen glädje eller entusiasm, endast ett
obe-stämdt missnöje, blandadt med förakt. Han gick hem.

Hela tiden sjöngo några strofer i hans hufvud. Och
när han kommit in i sitt rum, kastade han ned dem
på papperet:

Inga stormar, inga stormar
uti våra sinnen bo.

Hör nu, hur han står och gormar
om det där, som inga tro!

Inga stormar, inga strider,
när man blott är tjugu år;
sådant kommer först omsider,
då vi gå med gråa hår.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free