Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande inflytande på honom, som på mången annan.
Tvärtom blef han mörk till sinnes, tung till lynnet, och ju
mer han drack, dess tystare blef han. Riktigt glad och lätt
om hjärtat, blodet i svang, kände han sig endast i fält, på
skidor och hästrygg, eller seglande i en båt öfver blåa
vatten. Men det intresserade honom mycket att studera
människor — deras typer, sätt, fasoner, mer än deras
ord, ty ord finner man i böckerna, och sällan säger
en bildad människa ett uppriktigt menadt ord, men
gesten, minen röjer henne — och därför hade han sökt
sig en plats bredvid de tre präktiga typerna, majorerna
Fihlén, von Fieandt och kapten von Konow.
Och med kloka ögon satt han nu och iakttog dem,
medan röken steg ur pipan och han då och då tog sig
en klunk ur punschglaset.
Fihlén och von Fieandt voro inbegripna i ett lifligt
samtal. De berättade jakt- och krigshistorier, lustigheter
upplefda i fält och hemma på gården. Och major
Fihlén, som var vid ett synnerligen godt lynne och för
tillfället glömt alla pikar han måst mottaga för sin
märkvärdiga reträtt i början af Siikajokistriden, försökte sig
på en vits, så bakvändt dum, så platt, så hemskt
misslyckad, att till och med Lode skrattade.
Fieandt upprepade vitsen. Han och Konow
gapskrattade major Fihlén rakt i ansiktet.
Vitsen gick vidare, Döbeln hörde den och det blänkte
skälmaktigt till i hans ögon, den gick rundt bordet och
allesammans, majorer, kaptener och löjtnanter, skrattade
så det dånade i taket.
Major Fihlén blef ursinnig och började svära de
hemskaste eder. Fieandt sökte lugna honom, och sin
vana trogen svor han i hvart femte ord.
Öfverstelöjtnant Lode skrufvade på sig.
— Mina kära vänner!... mina kära vänner! Inte
ska ni svära så förskräckligt. Det är synd att svära.
— Synd ... Hva faen ..., utbrast major Fihlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
