Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
golfvet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, oroligt,
nervöst, då och då mumlande några ord för sig själf.
Vid det han såg upp, fick han se sin kamrat,
löjtnant Reuter, stå i dörren.
Denne betraktade honom forskande.
Adam Ludvig spratt till. Han stannade, men sade
intet, utan såg stint på kamraten.
— Hvar har du varit i natt? frågade Reuter.
— Jag!... Hvar!... stammade Adam Ludvig.
— Ja, du har ju icke varit hemma.
— Jag var öfver till Vargö ett tag.
— Aha!
Ett muntert leende drog öfver Reuters läppar.
— Ett litet rendez-vous... en af fästningsfruarna
kanske.
— Ett litet rendez-vous!
Adam Ludvig spratt åter till och denna gången
rodnade han.
Men han fattade sig snabbt.
— Ja, ett rendez-vous, sade han kärft.
— Jag kan se det på dig, mumlade Reuter och
betraktade honom med ett spelande uttryck i ögonen.
Han lämnade rummet och Adam Ludvig återtog
sin vandring.
Denne funderade öfver hvad han skulle säga åt
öf-verste Jägerhorn. Han drog sig för att omtala sin
kärlek till mademoiselle Lisette. Men hur skulle han
annars kunna förklara det förhållandet, att han mutat
Stålman för att bege sig öfver till staden? Nej, det
fanns ingen annan utväg än att bekänna allt, huru han
mot sin vilja blifvit indragen i de ryska officerarnes
krets och att han nu, efter att ha hört deras
resonemang, kommit till den öfvertygelsen att det bästa för
landet vore, om fästningen själfmant öfverlämnades till
ryssarne, ty ...
Och han genomgick åter i lankarne hela sitt
resonemang från förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
