- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
317

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Du är en liten satunge, men det är just därför
jag tycker så mycket om dig, sade ryttmästaren och
skrattade. Vidare i historien!

... Ja, ynglingen kom sig ej för att säga ett ord.
Han var mera förvirrad än en höna i en skakande
vagnskorg, och jag måste hjälpa honom på trafven. Då
utbrast han plötsligt på en gång blygt och lidelsefullt:

— Ni är så vacker, mademoiselle ... Mon Dieu, hvad
ni är vacker!

Det smickrade mig, kan du förstå. För öfrigt såg
ynglingen så ung och dum och söt ut, att jag tyckte
riktigt om honom.

— Om jag finge träffa er någon gång, sade han
sedan.

Hvarför icke! tänkte jag. Det kunde vara rätt
intressant att höra, hvad en sådan där yngling hade att
säga. Jag var ju icke stort äldre, men lifvet,
erfarenheterna och förståndet hade gjort mig äldre.

Och vi träffades alltså. Gud, så sött! Bredvid
staden var en liten skogsdunge, genom hvilken flöt en å.
Och där gingo vi i skymningen hand i hand medan
det silfvergrå töcknet föll öfver nejden, och han talade
om allt mellan himmel och jord, allt hvad hans
svärmiska ynglingahjärta drömde om, allt gjöt han ut öfver
min fattiga själ. Och månskäran, silfverhvit och smal,
steg upp öfver skogens rand och stjärnorna tändes på
den blekblå himmelen och det var ganska ljufligt och .. .

En förfärlig gäspning kom mademoiselle Lisette att
vända blicken, som hon hittills med ett uttryck af
trånande madonna riktat mot takrosettens något dammiga
snirklerier.

Ryssen gäspade. Det var icke en måttlig gäspning.
Han gäspade, så att käkärne höllo på att gå ur led,
medan samtidigt ögonen kröpo ihop och det lade sig
som en blinkhinna öfver dem. Då mademoiselle
Lisette vände sig om, såg hon blott ett oerhördt, rödt
gap-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free