- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
472

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var icke precis fråga om någon finare
paradordning inom kompanierna. Allt eftersom de nådde ut
ur skogen formerade de sig hastigt och nödtorfteligen
på kolonn.

Men de många gärdsgårdarne och dikena bröto
leden. Det var att kasta sig öfver, hoppa, flöja, rusa
framåt bäst man kunde.

Manfallet var betydligt. Mången klumpig och
tung-fotad finnpojke stupade och kysste hjärtligt den goda
modern jorden. Öfver gärdsgårdarne kom man, icke
på benen utan med hufvudena först och plöjde näsorna
i den fuktiga myllan likt bättre plogar.

Och midt på åkern kunde en och annan drumla
i kull öfver en koka. I ifvern och hastigheten hunno
ej de efterföljande väja, utan stupade öfver honom som
om de dykt på hufvudet i vattnet.

Och efter de första ramlade andra. Inom få
sekunder lågo ett tiotal soldater sprattlande på marken.

— Sickna lunsar! Glöm inte skankorna med er, då
ni gå mot fienden! röt major Fihlén, som liten, arg och
andfådd skumpade vid sidan af sin derangerade
bataljon.

Men lika hastigt som de stått på hufvudet, lika
snabbt voro de åter uppe och i full fart framåt.

Och ju närmare de kommo fienden, dess tätare
slötos instinktmässigt leden, ordningen blef bättre,
kraften samlad, och hade de nu haft fienden omedelbart
framför sig, skulle bajonettangreppet skett med våldsam
fart och attacken blifvit fullt genomförd.

Men... älfven var i vägen.

Ett godt stycke framför sina anstormande trupper
sprängde Döbeln på sin lurfviga bruna häst.

Hans mörkblå ögon lyste af otålighet att komma
fienden in på lifvet och få taga igen den försummade
tiden. Läpparne voro hårdt sammanpressade,
mungiporna bistert neddragna. Hela det magra ansiktet med
de håliga kinderna och den kraftiga hakan sken af energi.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free