Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och den unge officeren inträdde.
Öfversten trodde, att det gällde någon angelägenhet
på däcket eller med de andra fartygen, men han blef
snart tagen ur sin villfarelse.
— Hans majestät har befallt mig tillsäga öfversten
att komma upp på däck.
Öfverste Boye satte sig hastigt upp och stirrade på
officeren.
— Hans majestät!... Är han då här... om bord?
stammade han.
— Ja. Hans majestät anlände nyss med en slup
från jakten.
— Jaså ... Hm!...
Öfverste Boye teg några ögonblick, tydligen starkt
upprörd.
Så vände han sig till officeren och sade:
— Det är bra. Jag skall genast infinna mig.
Officeren försvann.
Tyst, med hopbitna läppar och mörk blick, gick
öfversten några steg fram och tillbaka i den trånga
hytten.
Så ryckte han på axlarne, ordnade litet på rocken,
där Svärdsordens stora kors lyste på bröstet, trädde ut
ur hytten och gick upp på däck med värdig och lugn
hållning.
Genast upptäckte han kungen. Han gick fram till
honom rak, stram.
— Ers majestät kar kallat mig...
Mera hann han icke säga, då det med ens blef lif
i stenbelätet. De mörkblå klotögonen gnistrade af dum
ilska och den stora underläppen darrade.
Kungen rusade rakt på öfversten, högg honom i
rockuppslaget och började öfverösa honom med de gröfsta
förebråelser.
Öfverste Boye såg kungen rakt in i ögonen och
svarade lugnt och värdigt:
— Att expeditionen aflupit så illa, har icke berott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
