Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid / 859 (1908) Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KAP. LXIII.

Se »Svarta Bandet» är med! . . .

Det satt en officer i en kärra, som skramlade fram
på vägen från Lillkyro till Ny Karleby. Hufvudet med
den stora, båtformiga Napoleonshatten hade sjunkit ned
mot bröstet. Hållningen var trött, dragen tärda. På
de infallna kinderna syntes en matt feberrodnad.

Skjutspojken kastade då och då en skygg blick på
officeren. Till och med han kunde se att mannen var
sjuk.

— Hur långt ha vi ännu kvar till Munsala by?
frågade mannen efter att hela tiden ha suttit tyst.

— Två mil.

Det kom ett otåligt stönande från officeren och
hufvudet sjönk åter ned mot bröstet.

Döbeln var på väg till sin brigad, febersjuk,
utmattad, dödstrött af sjukdom och vaka. Från bädden,
där han i veckor legat sjuk, hade han sprungit upp . . . för
att rädda armén, då alla de andra förtviflade. Ännu
flämtade lifvet i hans tärda kropp, och hans stålsmidda vilja
var lika stark och oböjlig som alltid.

Och medan kärran i höstmorgonens gråhvita
gryning skramlade fram på landsvägen mot Munsala, dit
hans brigad afmarscherat, genomgick Döbeln de senaste
dagarnes skickelsedigra händelser.

Alltsedan det iskalla badet i Ny Karleby älf på
försommaren, då han var nära att drunkna, hade han
knappast en enda dag känt sig fullt frisk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>