Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min och förblef kall. Det andra var värre. Mitt folk var första
gången i elden; de sågo efter kulorna och sprang bakom just i
den afgörande stunden. Jag kunde inte springa efter, utan gjorde
själf 5 mans tjänst vid kanon. Då affären hade saktat sig något,
gick jag, fast nästan afdånad af trötthet, efter dem, föreställde
dem deras feghet, då de alla sprungo fram som tända ljus hvar
och en på sin post. Här stupade folk som gräs. Nu gällde det.
Vi retirerade. Kartescherna gjorde 3 gånger chock på mina
blottade kanoner, kastade sina pikar, men jag mötte dem med
drufhagel och de retirerade. På detta sätt fortsatte vi affären i 5
timmar och retirerade 1 1/<sub><snall>2</small></sub> mil, där halt gjordes. Här kom
Drufvan med hela officerscorpsen, omfamnade mig och tackade mig
att jag frälst dem.
Snart därpå fingo vi en batalj, den långvarigaste och
blodigaste här varit i detta krig. Den stod vid Oravais och varade
från klockan 6 om morgonen till 11 om afton. Jag underhöll
ensam ända till middagen elden med mina kanoner, då jag vid
denna striden blef blesserad. De skulle just släpa bort mig, då
en af mina karlar berättade, att jag var kringränd. Jag repade
mig, satte mig på en kanonhäst, ty min egen var skjuten, lät
folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade: Kamrater! Följ
mig! jag kommenderade: marsch, marsch! och slog mig igenom
fienden, som tog emot mig med fälld bajonett. Jag fick 3 kulor
uti kappan och många af mitt folk blefvo stuckna. Generalerna
Adlercreutz och Vegesack tackade mig på det högsta.
Om morgonen skulle jag gå ut och rekognoscera, då jag
fick en kula genom mössan, hvaraf jag föll omkull, men jag
upptäckte fan bakom en sten, tog geväret af en soldat och sköt
honom. Om aftonen mot skymningen fick jag en ny blessyr, de
släpade mig till närmaste by, där jag låg till dess fiendens kulor
kommo in genom fönstren. Jag hade blifvit qvar, om inte en
ädel officer, som jag ej ännu lärt känna, kastat mig på sin rygg
och vi kommo lyckligen undan. Vår förlust är säkert 2,000 man
och 30 à 40 officerare. General Aminoff, den ädelmodige
mannen, tog upp mig och nu mår jag tämligen väl. Farväl, älskade
och dyrkade föräldrar och syskon! Lefven alltid väl, önskar
eder beständigt tillgifne son, bror och vän
Vilhelm.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
