Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Det religiösa tillståndet inom fängelset - Fängelsets tillfällighets-Poet - Fångpredikanten H. F. A. Lönegren och hans familj, på Julafton 1867
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POETEN.
Det är så fägnesamt en liten stund
I denna fridens helgedom få stanna
Och blicka kring inom dess ljusa rund,
Hvar lugnet lägrat sig med lifsdrag sanna,
Och tvsi få drömma några ögonblick.
Om ett föräldrahem — nu för mig slutet;
Men, ack, jag räds att nu jag mej mitt skick
Som hemlös — mig mot tidens sed förbrutit.
Dock, i ett hem, der Kristi anda bor
Ej någon denna djerfhet mig förtycker;
I syskonringen ännu ju en bror
(Fast skild derur af oblid Nornas nycker)
Är det en tröst för mig få blicka in
Ibland uti ett kristligt hem — som detta
Hvarinom jag nu står med anden min
I dessa ord, af saknans tårar vätta.
Ur hjertans djup, jag hör liksom en röst —
Ett lof, till himlen far på bönens vingar;
Från goda barns och fromma fäders bröst
Den helga aftonsången högsint klingar;
Djupt rörd min ande enar sig ined den,
Det är så gladt att få från jordeqvalen
I sången höja sig till himmelen,
Den evigt ljusa fröjduppfylda salen!
Visst är min sång och suckan mycket matt,
Men, Han — den Helige, som fram till verlden
På låga krubbans strå, vardt född -2’i natt —
Han ser blott till hvad går från hjertehärden,
Och tröstar jag mig såleds’ med det hopp,
Att Han af nåd bönhör den svaga anden,
Som svingar sig på trängtans tungmål opp
Till Honom, Fursten i de ljusa landen.
Och änskönt lifvets glädje blott till namn
Jag känner här, i denna verldens öken,
Har dock min själ sin fröjd i Jesu famn;
En fröjd, som ej beskyms af tidens töcken,
Och huru tung min lott än käns — dock nöjd
Jag fira vill med vördnad i mitt sinne,
(Fastän det sker uppå olyckans höjd)
Med Eder käre! Jesu dyra minne.
Och fast jag ej uti min bittra nöd
En jordisk vän på mörka färden eger,
Som hör min klagan, ser mitt tåreflöd,
Ar jag dock glad i hoppet, som mig säger,
"Att En min tysta suckan likväl hör,
Och detta i mitt lidande, min smärta,
Och som en gång uppå min saknad gör
Ett slut uti mitt arma, tärda hjerta".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
