Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Förslag om medlen till Lifstidsfånges förbättring, ingifvet till Generaldirektör G. F. Almqvist 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 MEDLEN TILL LIFSTIDSFANGES FÖRBÄTTRING.
andeligt hänseende. Tf icke kan det vara lämpligt, att
personer, hvilka till största delen varit militärer, af denna
embetsmannakår tages de flesta fängelsedirektörer —
och som sakna erfarenhet i sättet att utöfva själavård,
skola bestämma om densamma och hvad som står i nära
samband dermed. Jag vill hänvisa endast på tvenne,
icke sällan förekommande fall.
Fånge har för en disciplinärförseelse blifvit ådömd
cellstraff och under sådan bestraffning kommit till
besinning, börjat läsa Guds ord och söka Herran. Läraren
hyser hopp om, att allvaret i hans sökande skall
fort-vara, men ifrån cellen sändes han nu neder till
extra-klassen, hvarest fångar, som uppföra sig dåligt eller äro
vådliga för den allmänna säkerheten förvaras. Kan man
vänta, att han, omgifven af frestelser på alla sidor, då
skall stå vid sina fattade goda beslut, att han skall,
hånad som han der blifver, fortsätta med ordets bruk
och sökandet af Herran? Borde icke predikanten vid
sådant förhållande kunna förhindra en sådan flyttning;
ty han bör väl supponeras hafva bästa kännedom om,
hvad som fången behöfver, för att kunna fortgå till det
bättre?
Eller fånge har i cellen vaknat upp ur syndasömnen,
fått ögonen öppna, så att han ser den afgrund, som
öppnar sig för honom, och förskräckes af denna syn; minnet
af hans brott, tanken på vedergällningen inför Guds
domstol förfärar honom och själasörjaren förmår icke genast
intala honom tröst. Ensamheten är icke alltid för en
menniska i detta själens tillstånd nyttig; den skulle kunna
drifva honom till ett sjelfmord eller åstadkomma
rubbning i hans själsförmögenheter.. När sådant fall
förekommer, är det öfverlemnadt åt läkaren att ensamt bestämma
huruvida fången skall fortfarande hållas i ensamhet i
cellen eller icke. Här är med all visso ett fall, som
åtminstone ingen annan läkare, än den som deijemte är
andeligt sinnad, kan rätt bedöma; derföre borde detta
bero på själasörjarens bepröfvande och afgörande. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
