Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett samhällets olycksbarn, en lifsbild af C. O. Andersson, hvilken afrättades i Landskrona den 6 mars 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SAMHÄLLETS OLYCKSBARN
255
det för godt, och tasslat med styrelsen, så att den gjort
som skett; men» — tillade han — «G. skall någ få
betala det.»
«Ja, nog ser jag huru det står till med dig,
Andersson, och hvilka hemska planer du går och rufvar på;
men när du icke vill rädda dig sjelf, så vet jag hvad
som är min pligt; och denne är att söka förekomma ett
brott — ett mord på en oskyldig. Var öfvertygad att,
om du icke genast lofvar mig att slå alla sådana der
dumma och djefvulska planer ur ditt sinne och att icke
kröka ett hår på G—s hufvud, jag har medel at göra
dig oskadlig, och du må vara öfvertygad, att jag
använder dem.»
«Ja pastorn får göra hvad han vill och kan, men
jag gifver inga löften. Är man obarmhertig emot mig,
så behöfver jag icke vara barmhertig.»
Då Jag, efter att länge hafva talat med honom och
sökt lära honom inse, huru orättvis han var, fann att
allt tal var fåfängt, afskedade jag honom.
Jag lemnade genast embetsrummet, för att uppsöka
G. Strax utom porten träffade jag honom. Jag
omtalade nu hvilken uppståndelse den nya förordningen
åstadkommit bland fångarne, huru förbittrade de voro samt
huru jag sökt lugna dem. Jag sade honom, att man i
allmänhet gillat det råd jag gifvit dem; men att många
likväl voro, som tyckte att de icke behöfde lida, utan
gerna kunde tvinga sig till rätt. «Och», tillade jag: det är
en, som svurit och förbannat sig på att han skall döda
dig. Derom har jag ansett mig böra upplysa dig, på
samma gång, som jag varnar dig för att besöka
sten-gården.»
G. svarade: «jag är dig visserligen tack skydig för
din välmening; men sådana der hot får man så ofta höra
och de äro icke värda att bekymra sig för. Fångar äro
i allmänhet så fega, att de icke våga mycket.»
«Jag tror dock att det är skäl, att du denna gång
lyssnar till varningen; ty missnöjet och knotet öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
