Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
ENGLAND
„Chi Chu Chin er den døende kommercielle
scenekunsts apoteose, et tro speilbillede av
dens åndsforladthet, dens indtil det utrolige
grænsende stilløshet, dens groteske
overhop-ning av materielle detaljer.
Den lider nøiagtig den skjæbne den har
fortjent — den drukner i regi.
Og Abraham Lincoln.
Endelig et indfødt literært stykke på en
indfødt Londonerscene, blev det sagt.
Hvad var det ? Fri, skapende kunst?
Ingenting andet end reproduktion, til og med
av en svunden tid, litt husflid med billige,
etiske replikker som knitrer publikum om
ørerne og lønnes med godtkjøpsapplaus.
Og det i vore dage, da vi som aldrig før i
verdenshistorien kastes fra den ene
dramatiske situation over i den anden, da vi er
omgit av dramatiske konflikter som tigger om
kunstnerisk utløsning.
Findes der da ikke noget eksperimentelt
teater i hele London?
The little Theatre, sier du? I Hampstead.
La os gå dit!"
I en liten, svakt skrånende, kasseagtig
teatersalon, sparsomt besat med et internationalt
præget, intelligent publikum blev der git to
stykker av John Galsvoorthy.
„Hvad synes du," sa Literaten, da vi igjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
