- Project Runeberg -  Upsalasångarnes Pariserfärd /
10

(1868) [MARC] Author: Måns Henrik Hultin - Tema: France
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hur gema samlas icke allt hvad lif och anda har
för att fira dessa kära gäster! De stå nu med foten
lyftad till aftåg, det skall bli tomt efter dem, och vi ha
kommit hit för att se och kanske äfven höra dem ännu
en gång, innan de anträda färden, sin glada
sångarfärd, till verldens hufvudstad.

Men ha vi verkligen samlats blott för att säga
farväl åt lustresande vänner? Nej! långt derifrån. Det
bröstet är trångt och det ögat kortsynt, som i denna
Pariserfard icke finner något annat än en lustresa.

Hvarje sak har vanligen åtminstone tvänne sidor.
Jag tror väl icke att glädjen skall gömma sig undan
der deras tåg går fram ; men deras färd har dock en
allvarlig sida och det är isynnerhet vid den, som jag
nu ett ögonblick vill fästa mig. Jag tror att färden
gäller icke mindre än vårt gemensamma, älskade
fosterland, dess ära och kanske äfven i någon mon dess
trygghet. Det är icke nu första gången, som svenska
ynglingar och män gjort sig redo att för det
ändamålet draga bort till främmande land — och verlden
lärer nog minnas att dessa fårder voro ”ej blot til Lyst.”

Hvar tid har sina seder. Skall det icke komma
en tid, då ett folk kan med framgång kämpa för sin
existens, sin frihet och sin sjelfständighet med andra
vapen än det blanka stålet? Skall kanonernas musik
alltjämt förblifva den enda, till hvilken verlden lyssnar
med aktning? Skola härdade senor och smidiga
lemmar och konsten att slå ihjäl vara det enda som gifver
ett folk rätt att lefva? Har menskligheten efter så
*många seklers erfarenhet kommit till denna sorgliga
slutsats?

Nej, vi tro att ett nytt tidehvarf är i görningen.
Vi tro oss skönja en ljusnande strimma vid horizonten,
som bådar en ny, om också dröjande dag. Vi tro att
den dagen skall komma, då folkens intellektuella och
sedliga krafter skola tagas med i räkningen vid be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hmupsala/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free