Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att tala upprigtigt, så blefvo de ibland
lika tröttsamma för jätten, som en hop af
myror eller myggor skulle hafva blifvit, isynnerhet
då de voro nog stygga att sticka hans skinn
med deras små lansar eller deras små sablar,
för att pröfva, huru pass tjockt och hårdt det
var. Men Antseus var nog godlynt att tillåta
dem alla dessa upptåg. Allt emellanåt kunde
det nog hända att, ifall han höll på att slumra
in, han frammumlade några ord, hvilka ljödo
som en aflägsen storm, och han uppmanade dem
då att sluta upp med deras spektakler.
Emellertid fördrog denna dåsiga massa som oftast deras
ysterhet och deras krumsprång till det
ögonblick, då han helt och hållet väcktes genom
alla dessa gycklerier, och då utbrast han i ett
så förfärligt gapskratt, att pygméemas hela
nation var tvungen att hålla händerna för öronen,
för att icke bedöfvas af ett så förskräckligt
buller.
”Ho! ho! ho!” .ropade han derpå och höjde
sina ofantliga länder, ”hvad det är lustigt och
roligt att vara så liten! Om jag icke vore
An-taeus, skulle jag nog vilja vara en pygmé, om
icke för annat så för att ha roligt likasom de.”
Eri dag sträckte sig den mäktige Antseus
till hela sin längd midt ibland sina vänner.
Hans tallstaf låg på jorden bredvid honom.
Hans hufvud hvilade i en del af konungariket
och hans fotter öfverskredo gränserna af en
annan trakt. Under det han njöt af det
angenäma i denna ställning, klättrade pygméerna upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
