Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rater från den fara, uti hvilken dessa sednare
slutligen hade fallit. Ulysses befallde genast
Circe att återgifva detta andra offer hans
mensk-liga gestalt och konungsliga värdighet.
Knappast voro de hemlighetsfulla orden uttalade förr
än fogeln icke längre kunde afsluta sitt
pipande, och kung Pikus ilade ut ifrån löfverket med
en så majestätisk min, som få suveräner i
verl-den ådagalägga. En lång purpurkappa omslöt
honom helt och hållet och släpade efter honom
på jorden; gula strumpor förhöjde hans bens
«köna former; han bar ett halsband af dyrbart
arbete, medan en guldkrona pryddé hans ädla
och stolta panna. Monarken och Ulysses utbytte
helsningar, hvars finhet och elegans man endast
känner på samhällets höjder. Men efter denna
tid visade kung Pikos sig icke mera så fåfäng
öfver sin lysande krona och de yttre strålande
tecknen på sin konungavärdighet, icke heller
öfver den slump, som hade skänkt honom dessa
saker. Han kände, att han icke var annat än
sitt folks första tjenare, och att hans lif borde
utan inskränkning vara egnadt åt hans
under-såtares bästa och lycka.
Nu hade turen kommit till lejonen, tigrarna
och vargarna. Circe samtyckte gerna till att
återgifva dem deras ursprungliga tillstånd, och
väntade blott på den första vink af Ulysses.
Men denne ansåg klokt att öfverlemna dem åt
deras öde; ty så länge de hade deras
närvarande gestalt, egde man deruti en varning emot
deras grymhet; han ville icke tillåta dem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
