Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen, som talade med henne. ”Du vet icke,
hvilket lyckligt lif du skall komma att föra
här. Se, nu äro vi redan nära pelaresalen.
Hvad säger du om dessa pelare? Jag
försäkrar dig, att de äro af massivt guld.”
Han steg ur vagnen, tog Proserpina på
sina armar, och skred öfver ingångens talrika
trappsteg, hvilka ledde till palatsets stora
ve-stibul. Det inre upplystes genom ofaptligt
dyrbara stenar af olika färger, hvilka tindrade som
lika många lampor, men med hundrade gånger
större glans, och läto solens rikedom träda fram
för åskådarens blickar. Oaktadt denna
bländande prakt rådde ändock en oändlig
dysterhet på dessa ställen. Det var icke ett enda
föremål, på hvilket blicken kunde hvila med
välbehag, med undantag likväl af den lilla
främmande flickan sjelf och af den blomma, som
hon ännu icke hade låtit falla ur sin hand med
de öfriga. Enligt min tanke hade kung Pluto
aldrig känt någon lycka under sitt slotts hvalf,
och det var af detta skäl, som han hade
bortfört Proserpina; han ville hafva ett väsende
hos sig, som kunde vara föremålet för hans
kärlek och förjaga ledsnaden, den suveräna
maktens eviga följeslagare. Fastän han
förebar, att han afskydde den öfre verldens ljus,
så hade den unga flickan ändå, oaktadt sin
för-tviflan och sina tårar, genom sin närvaro bragt
en tröstande friskhet, en mild strålglans från
höjden ned i denna sorgliga vistelseort.
Monarken tillkallade sitt folk och befallde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
