Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 8 fritz reuter.
ännu mera, under själfva skoltimmarna talade plattyska, och
han hade, hvilket synes vara nästan omöjligt hos en äkta
kaksachsare, lärt sig det så fullständigt, att man endast då’
och då kom på honom med ett litet fel.
Han undervisade i andra klassen sina lärjungar i latin
och grekiska och litet naturhistoria, och eftersom han äfven
förstod musik, meddelade han undervisning i kyrksången
och lät ibland sina elever spela violin och, hvilket roade
dem framför allt annat, slå på pukor. Franska förstod han
icke och ville ej heller förstå det, ty han hyste ett djupt
hat till fransmännen. Några sade visserligen, att han hyste
detta hat endast därför att han icke förstod franska och
att det var genant för honom att nödgas medge det;
men jag tror att denna åsikt är oriktig; han kunde ej tåla
fransmännen, och hans hat blef argare, ju argare
fransmännen huserade i Tyskland, och — ehuru senare än vid den
tid min berättelse afser — en gång råkade han därigenom
i stor förlägenhet. Han hade nämligen vant sig vid att
alltid kalla Bonaparte för spetsbof och röfvare samt Josephine
för den gula käringen. En dag besöker han sin svåger
Kunst på källaren och träffar där flera bekanta tillsammans
med en främling, som af sällskapet förmåtts att låna sig
till ett skämt. Då nu vår gode konrektor åter kallar
Josephine för den gula käringen, rusar främlingen upp och går
emot honom:
»Monsieur, jag är fransman; ni har skymfat min
/m-pératrice, jag låter sätta er i prtson.»
»Ahal Håll!» säger konrektorn, tar käpp och hatt och
drar sig baklänges ut genom dörren. Nu blef det en stor
fröjd i källarsalen; men konrektorn förargade sig därute
öfver sin reträtt och brummade inom sig och stack vredgad
hufvudet in genom dörren och ropade in i salen: »Gul är
hon ändåI»
Alltså kunde han icke tåla fransmännen, och med den
gula färgen gick det honom på samma sätt som Dorothea,
den var honom vidrig. Men för öfrigt var han, såsom jag
redan sagt, en god man, och om någon ville lägga honom
till last, att han såg väl mycket på sin egen fördel och var
mycket om sig, så hade han sina goda skäl därtill, ty hans
inkomster voro små, några vänner, som kunde och ville
hjälpa honom, ha4e han icke^ och ål4er4omen stack redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
