Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halsband hade emellertid redan lyft upp henne och
satt henne i släden, och nu bar det af öfver den
spegelblanka isen.
»Men slädskatten, den fördömda kyssen!» ropade Dorotea
efter dem.
De båda unga hörde icke. Hon hördes blott af ett
par skomakarpojkar, som sågo Dorotea krafla sig hän mot
stranden.
Och snabb gick färden öfver isen. Hvad det brusade!
Huru det flög åstad! Här ilade man förbi en vass, där en
skogskant! Stina höll sig fast vid släden, hon var nästan
yr i hufvudet; om det icke varit han, Halsband, som kört
henne, så hade hon bestämdt ropat på hjälp. Allt mera
ödslig blef deras väg, allt mera tyst och högtidligt blef det
omkring dem; den kära solen hade alldeles försvunnit och
skrifvit sin sista hälsning till jorden med rosenröd skrift på
den gråa himmelen, men på andra sidan, mot öster, gick
månen upp öfver Nemerowskogen, stor och röd som bottnen
på en kopparkittel.
Nu först blef det riktigt muntert på isen. Längst inne
i viken, där de stora bokarna stå, satte Wilhelm Halsband
skridskorna hårdt i isen, böjde sig ned och kysste sin Stina
på den mjuka kinden. Det var ej någon slädskatt, det var
en annan skatt, en skatt som ett människohjärta har rätt
att utkräfva af ett annat.
»O, Wilhelm!» bad Stina.
»Stina, jag har fört dig hit, därför att jag har något
att säga dig. Mitt hjärta är nära att krossas. Jag måste
bli kvitt denna fördömda löparebefattning. Godvilligt släpper
hans höghet mig icke, jag måste finna på något puts, för
hvilket han skall jaga bort mig.»
»För Guds skull, Wilhelm!» utbrast Stina i det hon
steg ur släden och omfamnade honom.
»Stina, Stina, jag har ingenting annat att göra. Du
är så flitig och trogen,» och han tryckte henne till sig och
kysste henne, »och jag vill arbeta ifrån morgonen till sent
på natten. Men om vi dröja längre, så bli vi gamla och
kalla i vår bästa, sannaste och varmaste kärlek. Och hvad
förstår väl sig en sådan karl som hans höghet därpå? Han
värderar mig blott efter mina ben, icke efter mitt hjärta.»
»Ack, Wilhelm, Wilhelm,» sade hon och lade sin hand
på hans arm, »tag dig ej till något, som kan göra oss ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
