Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
® hans höghet. 89
»Det vill säga, att ni i detta fall med er kyss svingat
er öfver gatan. På nära håll har ni således icke kysst
henne?»
»Min vän, huru skulle det vara möjligt? Då skulle ju
hvarje poetisk finkänslighet gå förlorad.»
»Nå,» sade konrektorn och öppnade förstugudörren,
»andra människor äro af en helt annan mening. Jag går
här nedåt till vänster,» tillade han och såg sig om efter
Kägebein; men denne stod redan och bugade sig mot
Solt-mannskans fönster och ville kasta till henne en slängkyss, då
hans otacksamma musa vände sig tvärt om, och poeten stod
där som smör i solen.
»Människa,» skrek konrektorn, »ni ser ju ut som om ni
sålt smöret och tappat penningarna. Men farväl, jag måste
gå, för att hinna fram i tid. — Hml» sade han under
vägen. »Det fägnar mig, att grannmamsellen ännu icke
kysst honom, och att hon vände ryggen åt hans poetiska
oförskämdheter. Det måtte ändå vara ett ganska %ggligt
fruntimmer.»
»Det måtte ändå vara ett ganska oförskämdt
fruntimmer, » sade Dorotea och ref på sitt rum förargad och häftig
i en hoptrasslad garnhärfva, »äfven med honom har hon
inlåtit sig.»
Påsken kom och konrektorn hade profeterat fullkomligt
riktigt, han hade icke fått ut sin förfallna lön till påsk, och
därför kunde Dorotea icke heller få sin julklapp. Men så
är det nu en gång här i världen: hvad man vill, det
får man icke, och hvad man får, det vill man icke.
Konrektorn ville ha sin rättmätiga lön och han fick den
orätt-mätiga stämningen att inställa sig vid hofrätten i Neu-Strelitz.
Han hade emellertid blifvit alltmera tjockskinnad i saken,
och Dorotea sade hvarje dag till honom: var inte rädd,
utan håll öronen styfva! Våren hade kommit och luftat
upp litet i hans hufvud samt förjagat vintertöcknet; våren
hade äfven bortjagat de spindelväfvar, som sorgerna spunnit
kring hans lärda hjärna, och solskenet började åter att få
öfvertaget hos honom. Endast då han någon gång
oför-väntadt mötte sin svåger Kunst och bekikades af denne
nedifrån och upp med ett spotskt leende kring läpparna,
sprutade och skvalpade alla glasen madera för de åtta åren
omkring i hans hufvud, och alla smörgåsarna kUbbade sig fast
vid hans själ, så att det af hans trefiiga vindsrum och ren-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
