Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i02 fritz reuteK. «
då af små gatpojkar, och de gamla käringarna i gathörnen
förrättade telegrafistijänst, då de slogo ihop händerna öfver
hufvudet och svängde hit och dit med detta. Men dessa
nyfikenhetens tjänstemän voro på den tiden lika
otillförlitliga, som tidningarna äro det i våra dagar, och när vi
nu oaktadt alla framsteg här i världen, måste låta oss nöja
med, att den transatlantiska kabeln dagligen pratar
dumheter för oss, hvarför skola vi då förundra oss öfver, om
gatpojksposterna på den tiden gjorde dumheter och om
käringtelegraferna pratade sådana dumheter som: »Stina,
blif inte orolig I Halsband har stulit.»
Detta var nu visserligen lika obegripligt för Stina, som
det skulle vara ofattligt för oss, ifall den atlantiska kabeln
berättade från Amerika att presidenten därstädes hade på
Blondins rygg ridit upp till rådhustornet i Newyork. Hon
kunde icke tro på en sådan dumhet; men bakom denna
uppenbara dumhet skönjdes det spöke med en slöja öfver
hufvudet, som vi människor bruka kalla ovisshet, och när
slöjan föll, hvad kunde då komma i dagen?
Och slöjan föll. Dorotea ryckte med stark hand bort
henne och berättade hvad som händt Hälsband, ty hon
hade skaffat sig närmare kunskap därom af en arbetskarl
från Broda.
Det var ju ingenting, det var blott ett missförstånd, i
hvilket ingen annan hade mindre skuld än Stinas egen
Wilhelm. Men tiderna voro så oroliga, en hvar kände en
hemlig ängslan för, att man skulle på öppen gata kunna
säga något om honom, och det var icke så mycket själfva
förbrytelsen, som mera att den blef bekant, vare sig att
man var skyldig därtill eller icke, som kränkte ens rykte.
Och en kränkning hade tillfogats hennes Wilhelm, hans
rykte hade fått en fläck, hvartill kom hennes fruktan för,
att han kanske därigenom skulle för alltid bli förvägrad
rätten att inträda i ett skrå, samt den själfförebråelsen, att
hon varit anledningen till hans gärning.
Den själ, som gått helt och hållet upp i en annan
själ, söker oroligt efter kval för sig själf, och hon finner
alltid en gadd, ty det värn, hvilket andra människor ha
såsom ett järnpansar omkring sig, nämligen själfviskheten,
det har hon kastat bort, för att kunna höja sig lättare och
genomskinligare upp i sin himmel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
