- Project Runeberg -  Hans höghet /
124

(1897) [MARC] Author: Fritz Reuter
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I02 FRITZ REUTEK. «

med min stackars Stina? Ack, hon vet inte ännu hur svårt
det kan bli.»

Hon hade knäppt ihop sina händer och såg sin
husbonde så sorgset och trohjärtadt i ögonen, under det att
tårar glindrade i hennes egna ögonfransar.

Min Gud, tänkte konrektorn, så vacker Dorotea är i
dag och en sådan glans det hvilar öfver hennes ansikte 1

»Å, Dorotea,» sade han högt och lade sin hand på
hennes händer samt tryckte dem sakta, »det skola vi nog
hjälpa I När det blir åska, blir hans höghet alltid mycket
nådig. Han skall i sin nåd nog släppa Halsband lös; men
huruvida han skall frikänna honom alldeles, det... ty i så
fall måste han ju påtaga sig själf felet och det. . . det göra
de höga herrarna mycket ogärna.»

»Men felet är dock hans höghets. Hvad rådde den
stackars karlen för, att arrendatorn på Broda ansåg honom
för galen?»

»Mycket sant, Dorotea, mycket sant!» sade
kon-rektorn, i det han reste sig och lade sin hand på hennes
hufvud. »Nå, vi få väl se, hvad som kan göras.»

Dorotea satt ännu ett ögonblick stilla med händerna
hopknäppta; därpå steg hon upp och gick med en djup
hjärtesuck ut ur rummet.

»Märkvärdigt!» sade konrektorn för sig själf, då han
satte sig i länstolen, »mycket märkvärdigt! Hon har nu
varit hos mig i hela fem år, och hon var då hon kom
ändå fem år yngre, men så vacker som nu har jag icke
sett henne under hela tiden. Hm, det kommer sig väl
där-af, att hon såg på mig så bönfallande — hon har ännu
aldrig bedt mig om något förr — denna gång har hon ju
också bedt för sin syster — jag tror, att hon kan hålla
grufligt mycket af en människa. Hm, jag tror, att det hos
Dorotea finnes någonting, någonting märkvärdigt.»

När konrektorn gick till skolan, var han riktigt
upprymd, och hans pojkar skulle helt säkert fått sig en
angenäm dag, om Kunst icke mött honom under vägen, med
en löjlig min och en egen ryckning tagit af sig hatten för
honom, mätt honom nedifrån uppåt och sagt för sig själf:
»Således om tisdag åtta dagar i Neu-Strelitz.»

Ingen bör tro, att Kunst var en genompiskad skälm
eller en glupsk roffare, som aldrig kunde få nog och
därför var begärlig efter guldknappen på konrektorns käpp —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:32:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hoghet/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free