Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3 i
ju skräddaren Schlundts äldste son, som blott hade en half
lunga. Alla människor kände till det, men tror du väl, att
han själf ville tro därpå och att han någonsin talte därom?
Nej, den stackars karlen tvinade bort, tills det med ens
vardt slut.»
»Nej, Dorotea, så är det icke med min Wilhelm,»
sade Stina i ljuf förtröstan, i det hon torkade sina ögon
och såg så vänligt på sin syster; »och om de också skurit
ut lefver och lunga på honom, men låtit honom behålla
hjärtat, så skulle jag likväl våga att tillhöra honom. Mjälten
gör icke människan, utan hjärtat, och hans hjärta är både
redbart, friskt och trofast! Nej, om vi bara väl fä honom
ut ur fängelset, så skola vi icke sörja mera, ty då blir nog
allt bra. Men, min Gud, nu ligger han under detta oväder
alldeles ensam i det mörka fängelset.»
»I det fallet kan du vara lugn,» sade Dorotea, som
själf blifvit lugnare, ty förtröstan smittar lika lätt som ångest,
och Stina hade gjutit sitt fulla förtroende i Doroteas själ,
»min husbonde är kallad upp till hans höghet, och han
skall nog hålla den gamle mjältskäraren varm om öronen
— Gud förlåte mig min synd I Att en sådan där karl kan
ställa till så mycket elände I Ty det där med mjälten, det
tror jag ändå på, mamsellen påstod det så bestämdt, och
hon har varit vid hofvet, så att hon bör ha reda på saken.»
Så pågick samtalet mellan de båda systrarna, och om
än blixt och dunder då och då något omildt afbröto dem,
så voro likväl deras hjärtan för fulla af sorg, att de skulle
synnerligen akta därpå.
Det hade redan länge varit mörkt, och de sutto ännu
alltjämt tillsammans, med oro och rädsla väntande på
kon-rektorn. I detta hänseende hade dock Dorotea mera mod
än systern, ty hon hyste det förtroendet till konrektorn, att
han, om han blott ville, skulle kunna vända upp och ned på
hela Mecklenburg-Strelitz, »och om han hade regementet,»
sade hon, »så skulle det stå helt annorlunda till här i
världen, då skulle inga löpare mera sättas in och inga
mjältar tagas ut.»
Någon knackade på fönstret, Dorotea gick ut för att
se efter, hvem det var. Bagarfru Schult stod därute och
hade dragit kjorteln öfver hufvudet — ty kjorteln var äfven
hos de rikaste borgarefruarna på den tiden både parasoll
och paraply.
Reuter, Berättelser. 11,1. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
