Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. 175
är fisken I» förr än man har någon. Hvarje själ har en
black kring benet, som heter »Ödet», och när hon vill
svinga sig upp, så måste hon draga blacken med sig i
höjden, och han dinglar då så förargligt kring benen, och
de hvita vingarna stöta emot här och där och gnida sig
emot väggarna och komma alls icke ur den trånga
kammaren med dess hvardagliga bekymmer.
Där sitter nu till exempel en ung flicka under en
vinterafton i skumrasket på sin kammare och vill för sig utmåla,
huru dét skulle se ut, om hon under samma förhållanden
sutto med Fritz eller Frans eller Karl eller hvad han nu
månde heta, i trädgårdslöfsalen, under det mor gått ut litet,
och... bom! kastar en liten gatpojke, som ödet skickat
fram, en snöboll in genom fönstret, så alt skärfvorna flyga
kring hufvudet på henne, och vintervinden blåser henne i
nacken, och det är förbi med att sitta i den vackra löfsalen,
blacken rycker henne tillbaka till marken.
Och Fritz eller Karl eller Frans, eller huru han nu
månde heta, sitter hos konrektorn i klassen, och framför
honom ligger den gamle vördnadsvärde Cicero, och han
tänker: hvarför skall du bry dig sä mycket om den gamle
herrn, du har ju icke läst öfver, och han vill just taga
Mina eller Stina eller Lina sakta i armen och flyga uppåt
med henne, och konrektorn ropar hans namn och säger:
»Min gosse, öfversätt nul» Ja, då är konrektorn blacken.
Doroteas black blef nu bagarefru Schult, ty just då
hon redan svingat sig ett godt stycke upp i luften och i
fjärran såg ett litet trefligt hushåll med en mycket lydaktig
äkta man samt alla slags fat och krukor, kom Schultskan
inom dörren och började prata och höll i därmed, utan
att Dorotea kunde eller behöfde svara.
»Hvad vill det säga, Dorotea? Du är här? Jag trodde
att du gifvit dig i väg. Därför låter konrektorn mig
så-ledes vänta på honom med kalfsteken, och han äter här
och säger till mig, att han kört bort dig och att jag åter
skall ställa allt i lag. Jag blandar mig ej i sådant, ty då
skulle jag få mycket att göra, och det är ju icke heller
nödigt nu, ty jag ser att ni redan åter äro eniga! Nå,
gärna för mig! Men det säger jag dig, slå det andra ur
hågen — ja, jag var visserligen äfven hushållerska, då jag
gifte mig, men det var en helt annan sak, jag var en ung
flicka och Kristian var en ung karl och ingen konrektor —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
