Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELFTE KAPITLET.
Hans majestät Ferdinand I af Malzahn med Gyllene Skinnets
ordenskedja. — Mamsell Soltmann blir siste man, konrektorn fäster en
bröstnål på henne, skomakar Schöning torkar af näsan på sin
Jockum. — Fru Schult och Kägebein rycka emot hvarandra. — Hvarför
skalden kastar sin förmögenhet på Kunsts disk, och hvarför
konrektorn förhör fru Schult i de oregelbundna grekiska verben. — Dorotea
är mycket nöjd och vill trösta Stina. — Hvem som emellertid
redan tröstat Stina. — Toffelmakaren vill icke komma, och
löparen vill nu slutligen begå sitt dumma streck. — Amiral Stras
sätter hans höghet — paff! — midt ibland hans trogna folk. — Hofrådet
Altmann gör med hans höghets tillhjälp Kägebein till hofpoet,
men smöret kostar ännu alltjämt tre groschen, och man får
fem ägg för en skilling. — Stina och Dorotea stå framför hans
höghet, och fru Schult slår ett krus dubbelöl i strumporna och
skorna på Kand. — Två stackars flickor.
Liksom det går till i hela den öfriga världen, så går
det äfven till i Neu-Brandenburg; annandag pingst följer
tätt på pingstdagen, och då de kära neu-brandenburgarna
pingstdagen allmänt och fromt besöka kyrkan, så slå de sig
på annandagen däremot riktigt lösa. Och alldeles så som
det nu är, gick det äfven till då, endast något svagare, hvad
medlen angår, och endast något starkare i afseende på glädjen;
ty med medlen till glädje och med själfva glädjen förhåller
det sig på alldeles samma sätt som med sporrarna och
hästen: ju sämre det är beställdt med hästen, desto hvassare
måste sporrarna vara, men en riktigt eldig ung hingts rusar
framåt af sig själf och behöfver inga sporrar.
Jag vill därför just icke säga, att neu-brandenburgarna
nu för tiden i sin glädje rida på en trög häst och att de
icke äfven någon gång som en eldig hingst kunna taga
betslet mellan tänderna och skena; men de måste likväl ha
en något hvassare sporre än förr i världen, och jag kan
däri lika gärna som någon annan, uttala mitt omdöme, ty
har jag icke själf sett det? Har jag icke varit med, när
min gamle vän Hagermann annandag pingst kommenderade
vid skyttegillet och höll ihop bataljonen strängt? Har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
